Socialdemokraterna bråkar om företagande och vinster. Diskussionen har många bottnar och dimensioner. I grund och botten är det en ideologisk strid. Vilket gör det extra besvärligt för Socialdemokraterna. Partiet är nämligen inte - och har aldrig varit - särskilt ideologiskt.
Socialdemokratin är ett praktiskt parti. Det har det varit allt sedan slutet av 1800-talet då partiet drogs igång av fackliga grovarbetare. Med tiden utvecklade S en enastående fallenhet som regeringsparti. Ideologer och testuggare har haft en undanskymd tillvaro i realpolitiken. De har blommat ut på partikongresser och i debattspalterna. I den politiska vardagen har dock det lite småtrista "vad som kan göras" så gott som alltid överflyglat flammande paroller om "vad som bör göras". Det praktiska och pragmatiska är socialdemokratins själ och styrka.
Vid enstaka tillfällen har vänsterretoriken tryckt ut förnuftet från förarsätet. Då har det inte gått så bra. Är det månne dags nu igen? Det tror jag inte.
Striden handlar om företag. Glöm alla påståenden om vinster, riskkapitalbolag, bemanning, räntesnurror, skatter, kvalitet, investeringar, omsättning, vanvård, betygsinflation, skatteparadis och glöm all sifferexercis som väller ut från intressegrupper på den motsatta sidan. Allt sådant kan glömmas. Inte därför att det är oviktigt eller oväsentligt. Sakliga, välgrundade och kunskapsfyllda argument är något av det bästa som finns här i världen. Men i en ideologiskt uppiskad stämning väger faktiska omständigheter mycket lätt. Vilket understryker socialdemokratins farofyllda situation just nu.
Allt har sin utgångspunkt i urgamla ideologiska övertygelser om motsättningen mellan arbete och kapital. Företag är per definition onda eftersom de skapar ekonomiska vinster som enligt retoriken kan användas till andra och bättre saker än att göda redan rika direktörer.
Invändningen mot denna ideologiska retorik är självklart att dessa vinster inte hade uppkommit utan dessa företag och direktörer. Den med S och LO så intimt förknippade svenska modellens framgångsformel är därför att vinster är bra och okey förutsatt att de kombineras med kollektivavtalade löner, lämpliga skatter och andra beslutade åtaganden för anställda och samhälle.
Sakligt sett finns det inga som helst skäl att förhålla sig annorlunda till vård- och utbildningsproducerande företag än till företag som bygger hus, bilar och mobilnätverk. Frånsett ett litet antal oseriösa företag - ofta småskuttar - som tyvärr finns i alla branscher, är välfärdsföretagens beskattade utdelningsvinster högst rimliga, investeringarna i skolor och äldreboenden avsevärda, kvaliteten hög och personalpolitiken håller svensk standard.
Företag är företag. Företag är inte kommuner och landsting. Företag har att hantera vinster och förluster på ett annat sätt än en förvaltning. Konstigare än så är det inte. Jag har i trettio års tid arbetat i och nära välfärdsföretag. Vilket aldrig har känts konstigt som socialdemokrat. Jag upplever mig som en mittfårevandrare när jag hävdar att bra företag och bra förvaltningar är bra för samhället.
I en renodlad och för S artfrämmande ideologisk strid betyder emellertid faktiska och praktiska omständigheter väldigt lite. För mitt kära partis skull hoppas jag att de balanserande krafterna i fack och parti är tillräckligt starka för att skapa ordning på torpet.