Ledare
Socialdemokratin befinner sig i ett svårbedömt läge. Alla fullvuxna och nu aktiva S-politiker har skolats in i och verkat inom ett parti som varit synonymt med regeringsmakten. Mellan 1932-2006 har borgerliga regeringar styrt landet under endast nio år. De flesta av dessa nio borgerliga år var dessutom tämligen misslyckade, stökiga och taffliga. I sina egna, i de flesta medborgares och även i de politiska motståndarnas ögon var Socialdemokraterna det naturliga regeringspartiet.
Regeringsmakten i ett öppet, marknadsekonomiskt frihandelsland med höga sociala ambitioner fungerade som en motor för förnyelse, utveckling och anpassning till omvärlden och till nya generationer.
De senaste sex, sju åren har varit annorlunda. De Nya Moderaterna har tagit över som politikens centrum. Socialdemokratin är inte bara i opposition till en mer begåvad och målinriktad politisk motståndare än någonsin förr. Genom förlusten av Rosenbad har partiet tappat motorn för verklig och praktisk förnyelse och anpassning. Socialdemokratin vet inte riktigt hur den ska göra för att komma i slagläge. Utan regeringsinnehavet som styrande korrektiv uppträder partiet vilset och famlande. Ropen på förnyelse - åt alla tänkbara håll - har osat mer av oprecis religiös tro än av verklighetspolitiska insikter. Det har Håkan Juholt rätt i.
Är Håkan Juholt också rätt man att göra något åt problemet? Kan han driva en oppositionspolitik som återvinner de flera hundra tusen väljare som krävs för att S ska komma in i en praktisk förnyelsefas igen?
Det återstår att se. Man ska inte döma hunden efter håren. Människor som rekryterats på riktiga premisser har en tendens att växa med sina uppdrag. Håkan Juholt kommer hur som helst att höras och synas i politiken. Hans bana har hittills kantats av frispråkighet, tillgänglighet och självständighet. Juholts karriärplanering - om det nu finns någon sådan - har mer byggt på flitigt resande och talande i partiorganisationen än på överdriven anpassning till partiets makthavare. Han må vara okänd för en stor del av allmänheten. Bland de partiaktiva är han en känd och uppskattad person.
Jag trodde själv på Mikael Damberg som partiledare. Andra trodde på Thomas Östros. Ingen av dem hade tillräckligt stöd i partiets interna maktkamp. Juholt dök upp så pass sent i processen att knappt någon hann börja tro på honom innan han stod på Sveavägen och tackade för nomineringen. Carin Jämtin blir partisekreterare. Det blir säkert bra. Jämtin är en erfaren och klok Socialdemokrat i partiets mittfåra.
Nu finns en ledarduo på plats som vill leda partiet. Det är vackert så. Återstår att steg för steg snickra ihop en politik och en framtoning som framstår i bättre dager för väljarna än vad den gjort de senaste åren.