Sverigedemokraterna Markus Wiechel och Cornelia Dahlberg varnade i ett debattinlägg i Folkbladet (6/2) för framväxten av en dyr "politikerelit" i Norrköping. Inlägget är ett uttryck för klassisk missnöjespopulism där politiker buntas ihop till en försumbar och penningkåt flock. Wiechel och Dahlberg tycks förtränga att även de själva nuförtiden åsamkar skattebetalarna arvodeskostnader.
Allvarligare är att de även bidrar till illvilliga mytbildningar om politikerna; vilka de är, vad de gör och varför de gör det som de gör.
Inga-Lill Östlund i Söderköping är en av alla Sveriges 45 000 politiker. Likt 97 procent av alla med politiska uppdrag i kommuner, landsting och regioner så är Östlund deltidspolitiker. Hon viger en del av sitt livs kvällar, vardagar och helger åt att läsa kommunala handlingar, sitta på möten, representera sitt parti, sin nämnd och sin kommun, fatta beslut och åt debatter och diskussioner om sådant som äldreomsorg, hemtjänst, förbifarter, hockeyrinkar, fiberkablar, parkeringsplatser och kommunal ekonomi.
I onsdags kväll var det dags för ännu ett möte med fullmäktiges politiker i Söderköpings kommunhus.
Inga-Lill Östlund var där. Det var jag också.
Ofta buntas sådana som Östlund ihop i gruppen "politiker". Det talas om att politikerna gör, tänker och är si eller så. Något ligger det i hopbuntningen. En människa som haft offentliga politiska uppdrag under några år förvärvar kunskaper om hur offentligt beslutsfattande går till. De vet att det inte räcker med att ställa sig upp i fullmäktigesalen och säga att "jag har en idé om vad vi ska göra". Förslag ska beredas, finansieras, diskuteras, beredas igen, prövas mot andra förslag och kritiseras innan det möjligen kan bli dags att fatta ett beslut.
Dessa kunskaper och erfarenheter utgör en länk mellan politiker som till exempel Barack Obama och Inga-Lill Östlund. Utifrån de flesta andra måttstockar är dock deras politiska miljöer väsenskilda från varandra.
Vardagsnära frågor dominerar ett fullmäktigemöte i Söderköping. Den kloke lokalpolitikern far aldrig i väg för långt i debatterna. De ärenden man diskuterar har i bokstavlig mening ofta bäring på en grannes mamma eller en svärsons faster.
I onsdags kväll var bland mycket annat äldreomsorgen uppe till debatt. Mattias Ravander (S) ställde frågor till socialnämndens ordförande Inga-Lill Östlund. Ravander ställde sig tveksam till om den styrande Alliansen hade någon riktig strategi för äldreomsorgens utveckling? Hemtjänsten är överlastad med arbete men Östlunds mantra är likafullt att alla gamla och sjuka snabbt ska ut från vårdplatser och tillbaka hem "till vilket pris som helst", sa Mattias Ravander.
"Jag säger som Annie Lööf; lägg inte ord i min mun", svarade Inga-Lill Östlund. Efter den korta slagväxlingen förvandlades diskussionen till ett respektfullt och hudnära samtal om vårdplatser, timanställda och lokaler. Jag lyssnade fascinerat. Ravander och Östlund satte kommunpolitikens väsen i blixtbelysning. De resonerade sig framåt.
Söderköpings sverigedemokrat Arne Skoog hade inget att säga i debatten. Men jag hoppas att han får sitt arvode i alla fall.