I dag börjar den andra veckan av tio i rättegången i Oslo tingsrätt mot den norske massmördaren. Rättegångens uppgift är att besluta på vilket sätt som mördaren ska låsas in för resten av sitt liv. Antingen bedöms han vara tillräknelig nog för att vara ansvarig för sina handlingar; då blir det fängelse. Eller så bedöms han vara otillräknelig; då blir det psykiatrisk vård. Runt midsommar väntas tingsrättens dom avkunnas.
Terrormördarens försvar är inriktat på att han ska bedömas vara tillräknelig, klarseende, farlig och absolut inte ensam. Hans handlingar är sjukt groteska. Genom att placera in det han har gjort i en världsomspännande kamp mot islamiseringen så vill han framstå som en soldat på uppdrag.
Magnus Ranstorp är terrorforskare vid Försvarshögskolan i Sverige. I en intervju med Svenska Dagbladet (19/4) förklarar Ranstorp huvudlinjen i terrormördarens försvarsupplägg:
"Han försöker sätta sig själv i ett sammanhang. Då blir det lättare för honom att förklara varför han har gjort som han har gjort. Han hittar på uniformer och alla möjliga aspekter som hämtade ur ett tevespel".
Utanför rättssalen finns många som också hemskt gärna vill sätta in mördaren i ett politiskt och högerextremt sammanhang. Tanken är enkel. Höger som höger typ. Ska taktiken lyckas krävs att den norska terroristen inte uppfattas som den ensamma galning som han av allt att döma är.
Under rättegångens första vecka har åklagarna långsamt, detaljrikt och effektivt malt ner den åtalades fantasivärld av internationella kontakter, hemliga ordenssällskap och av ett organiserat krig mot islamiseringen och dess hantlangare. Bilden som steg för steg framträder i tingsrätten visar en effektiv ensamvarg.
En störd ensamvarg är inte mycket att ha för den som politiskt vill exploatera massmorden. Därför bildas någon form av symbios mellan massmördaren och dem som upplever sig vara hans mest uttalade politiska motståndare. Båda har intresse av att uppförstora och uppgradera terroristens politiska betydelse. Symbioser av det här slaget är inte helt ovanliga. Tillvarons och politikens ytterligheter må stå väldigt långt från varandra i sakfrågorna. De förenas emellertid av att de är just ytterligheter.