Efter talet pratade jag som hastigast med en Moderat politiker och vän i vimlet. Hon delade självklart inte särskilt många av de åsikter som Sahlin förde fram. Men hon kände respekt för Mona Sahlins framförande. "Det var ett mycket bra tal; Mona slog tillbaks", sa hon.
Jag håller med.
Sahlin visade varför det är hon som är statsministerkandidat. Hon tog sitt avstamp i en tydlig och folklig ideologisk förklaring. Om vi bryr oss om varandra, strävar efter jämlikhet och sprider livsriskerna så blir samhället bättre för alla.
Så ska socialdemokrati beskrivas.
Myrsteg för myrsteg förflyttar den borgerliga regeringen samhället i en annan riktning. Den mentala privatiseringen påverkar gradvis vårt sätt att tänka. Den egna ekonomin blir pö om pö allt viktigare för det egna välbefinnandet.
Skattesänkningarna har självklart varit välkomna i de flesta löntagares privatekonomier. En rödgrön regering kommer heller inte att genomföra några skattehöjningar att tala om för människor i vanliga inkomstlägen. Detta är ett indirekt erkännande av att inkomstskatterna slentrianmässigt har hållits på en för hög nivå tidigare.
Skattenivåerna i Sverige är fortfarande på sådana nivåer att de ger möjligheter för en omfattande fördelningspolitik där människor inte lämnas i utanförskap för att bli sin egen olyckas smed.
Sahlin talade för ett nytt solidariskt samhällsbygge för vår tid.
Ambitionen är inte att backa tillbaks till ett samhälle som fanns förut. Vi siktar framåt, sa Sahlin. Hon vill ha ökad social rörlighet, fler klassresor och ett samhälle där det viktiga är vart man vill; inte vart man kommer ifrån.
Klyschor? Visst är det klyschor. Men Sahlins trovärdighet är betydligt större än för de politiker som säger ungefär samma saker utan att samtidigt stå upp för en allmän samhällssektor som ger reella möjligheter till stöd och omfördelning.
Hon vågar säga som det är. De allra flesta människor får tillbaks mer av det allmänna än vad de betalar in i skatter och avgifter.
Kostnaderna för tre ungar i grundskola och gymnasium, två på högskola, en höftledsoperation, ett kejsarsnitt och en förälder på ett särskilt äldreboende överstiger med råge en vanlig människas skatteinbetalningar under ett helt liv.
Att lyssna på ett tal av en partiledare som varit med i matchen under lång tid är ungefär som att gå på en konsert med en artist som varit med länge och som har många välkända hits. Publiken lyssnar med välvilja på en och annan låt från det nya albumet. Alla vet på förnuftsplanet att artisten måste förnya sig, skapa nytt material för nya lyssnare. Känslomässigt står de flesta dock där och väntar på att få vråla med i de gamla goda låtarna.
Mona Sahlin är en politikens artist. Hon blandar nytt - social rörlighet, riskspridning, rödgrönt samarbete -med klassiker. Lisbeth Palme här, Margot Wallström där, Jan Eliasson här, Ingvar Carlsson där, kärnvapenfri värld här och Fred, Frihet och Solidaritet där.
Hennes avslutning var magnifik. Det blev nästan talkör när hon till stormande bifall upprepade sitt mantra att Socialdemokraterna aldrig någonstans, aldrig på något sätt och aldrig någonsin kommer att göra sig beroende av eller på något sätt samarbete med Sverigedemokraterna.
Mona Sahlin är tillbaka. Om nu någon trodde att hon var på väg bort?