Annelie Nordström är ordförande i fackförbundet Kommunal. Ett viktigt avtalsområde för Sveriges största fackförbund är villkoren för alla de undersköterskor och vårdbiträden som arbetar inom äldreomsorgen.
Att jobba inom äldreomsorgen är ingen sinekur. I vart fall inte för dem som arbetar på golvet i direkt och daglig kontakt med allt äldre och sjukare människor.
Ansvaret är stort, lyften är ofta tunga, arbetstiderna inte sällan obekväma, lönen är ingen höjdare och rationaliseringstrycket är stundom påtagligt.
Mot denna bakgrund är det inte särskilt svårt att förstå att Annelie Nordström, när hon får chansen, gärna drar en lans för större ekonomiska resurser till äldreomsorgen.
I helgen hade hon chansen att framföra sitt budskap i Ekots Lördagsintervju. Vilket hon gjorde med bravur.
Enligt Annelie Nordström krävs det höjda skatter för att äldreomsorgens medarbetare ska kunna ha några rimliga chanser att kunna leverera de kvaliteter i äldreomsorgen som äldre och anhöriga förväntar sig.
Att det behövs mer pengar framöver är det nog inget snack om. Och att huvuddelen av dessa pengar kommer att bestå av skatter är det nog heller inte så mycket att orda om. Men skatter behöver inte alltid höjas för att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för äldreomsorgen. Skatteintäkter kan faktiskt styras på ett annorlunda sätt än vad som sker i dag. Ett ökat inslag av privata pengar är heller inte omöjligt att tänka sig. Företag investerar redan i dag flera miljarder kronor per år i boenden och andra äldreverksamheter. Ett effektivare samarbete mellan privat och offentlig sektor skulle kunna ge mer och bättre omsorg för brukarna.
Sverige är inget lågskatteland. Långt därifrån. Den sittande regeringen har visserligen sänkt inkomstskatterna i flera steg. Men givet den effektiva momsbeskattningen, de obligatoriska och till stora delar förmånslösa avgifterna i pensionssystemet och socialförsäkringarna, den ökande andelen löntagare som betalar statlig skatt, värnskatten, miljöskatterna på allt från bensin till sopor och den kvarvarande inkomstbeskattningens nivåer så ligger Sverige solitt parkerat i toppskiktet av världens skatteländer.
Inget fel i det. För att kunna föra en välfärds- och fördelningspolitik värd namnet så krävs ett betydande inflöde av progressivt upptagna skatter.
Nackdelarna med att binda allt för mycket av medborgarnas pengar i offentliga förvaltningar ska dock inte underskattas. Dels får folk mindre pengar för privat konsumtion; vilket hämmar jobb och tillväxt. Dels är det riskabelt för en öppen innovations- och exportberoende ekonomi att låsa fast en stor del av ekonomin i en sektor som kännetecknas av relativ långsamhet jämfört med den privata sektorn.
Anta för diskussionens skull att äldreomsorgens andel av ekonomin behöver öka med fem procent under de kommande decennierna. Vad annat i det skattefinansierade samhället kan stå tillbaka för att ge större utrymme åt äldreomsorgen? Vilka samarbeten mellan privat och offentlig sektor kan dra in nya pengar till sektorn? Hur kan arbetet bedrivas mer rationellt?
Dessa frågor - och säkerligen flera - bör belysas öppet och ordentligt i den angelägna diskussionen om äldreomsorgens finansieringsbehov framöver.