Frukostmatsalen på Scandichotellet på Kungsgatan 70 i Stockholm var välbesatt med journalister och redaktörer i går. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven lockade med de politiska prioriteringar som har plockats ihop till ett "Framtidskontrakt" som han vill få stöd för på S-kongressen om en dryg månad.
Jag tog ett morgontåg upp, gled ner på en stol och lät mig översköljas av typisk S-politik.
För att få det sagt redan från början. Jag gillar det som Stefan Löfven och hans partiledning försöker sig på att göra. Mot moderaternas närmast apolitiska attityd ställer Socialdemokraterna ett alternativ som strålar av tilltro till allt vad politiken kan och ska åstadkomma för fler jobb, högre löner och för en bättre välfärd.
Det som gör S anslag spännande är att det klassiska batteriet av politik placeras mitt i den globala och alltmer gränslösa ekonomins framtid. Här finns ingen floskulös vänsterretorik från anno dazumal. Här finns inget nostalgiskt sneglande bakåt till de tider som vimlar av praktiska bevis på att S-politiken fungerade. Här finns heller ingen ängslig oro för att klockan redan har klämtat för politikens möjligheter att göra så mycket mer än att anpassa och justera i tillvarons marginaler.
Socialdemokratin har befunnit sig i en ideologisk svacka under ett par decennier. Först försvann det närmast eviga regeringsinnehavet. Sedan kom en era där S främst förknippades med bortaplansfrågor som stora nedskärningar i välfärden, EU-inträde, valfrihet och avregleringar.
Som lök på laxen kom Reinfeldt ut som en populär statsminister med lättmoderata, tillbakalutade och svenskmodellinspirerade landsfaderambitioner.
Den traditionella sammanhållningen i rörelsen krackelerade. Höger- och vänsterfalanger bekrigade varandra, S-maskinen hostade och spottade och det fanns fog för funderingar på om det vi såg var början på slutet för socialdemokratin som makt- och regeringsparti?
Allt är ju inte på topp än. En del av de cirka 45 prioriteringar som presenterades i går är sannolikt skrivna i vatten. Men det känns som mindre viktigt just nu.
"Förhandlingssossens återkomst", viskade en ärrad politisk reporter i mitt öra efter Stefan Löfvens anförande på Kungsgatan i går morse.
Så är det.
Löfven citerade själv raderna i ”Framtidskontraktet” där S förklarar sig beredda att söka de ”allianser som är nödvändiga” för att få fler människor i arbete. Det kommer att behövas. Jag tror inte att någon vettig S-strateg räknar med ett valresultat som är särskilt mycket bättre än dagens opinionssiffror.
Det ter sig som om dagens S-ledning har hittat ett förhållningssätt till Alliansen som kan bära. Partiet känner sig på trygg hemmaplan när det handlar om politik för arbete, utbildning, export och välfärd. Stefan Löfven lyfter in kända och hemtama attityder till politik in i den nya och osäkra framtiden. Det är rätt tänkt.
Vid pressträffen fick Löfven flera frågor om kärnkraften. Han gjorde klart att den tidigare politiken – utfasning av de gamla reaktorerna och nej till nya – är "ingångsvärdet" i de förhandlingar om samhällets energibehov som han vill få till med regeringen. "Sen får vi se . I en förhandling kan inte en part i förväg bestämma vad slutmålet ska bli. Viktigast är att politikens mål om tryggat energibehov uppnås", sa Löfven.
Så talar en erfaren person med regeringsambitioner.