Bilder sätter sig fort. Den eller det som väl fastnat i en stereotyp och endimensionell bild har ofta väldigt svårt att ta sig utanför ramarna. Det finns många exempel på detta. Regeringen uppfattas alltmer allmänt som "idélös och trött". Alla - såväl regeringens vänner som ovänner - som vill delta i och kanske göra avtryck på debatten om regeringen måste förhålla sig till idélös- och trötthetsnormen för att ens få ett ord med i laget. Bildsättningen av "Reinfeldts trötta kabinett" är det enskilt största hotet mot regeringen inför de kommande åren. Vilket Daniel Svanell utvecklar i sin krönika här intill. Socialdemokraternas nya partiledning riskerar å sin sida att fastna i bilden av att vara ett parti som inte har någon tydlig politik. Precis som på den borgerliga kanten så drivs tesen "S har ingen politik" från både höger och vänster och börjar därför sätta sig även i den vanliga nyhetsrapporteringen. Partiledaren Stefan Löfvens försvar tar ofta ansats i ett stillsamt påpekande om att "socialdemokraterna bildades inte 27 januari 2012 då jag valdes till ordförande". Med detta vill han ha sagt att S faktiskt är inne på sitt tredje sekel som ett stort svenskt politiskt parti. I vart fall fyra generationer av vuxna medborgare har egna erfarenheter och bilder av vad socialdemokratisk politik är. Löfvens företrädare har regerat landet under 65 av de senaste 80 åren. Socialdemokratisk politik är således inget Kinderägg fullt av överraskningar. Under årens gång har politiken självklart förnyats, anpassats, korrigerats och uppdaterats. I grunden bygger dock S-politiken på samverkan, kompromisser och ordning och reda. Arbete, socialförsäkringar, export och kommunal välfärd är partiets sakpolitiska huvudstråk. Ur detta perspektiv är allt tal om att S inte har någon politik rena snömoset.
Ur en annan synvinkel är bildsättningen av socialdemokraterna som ett otydlighetens parti näst intill klockren. Otydlighet - i form av brist på definitiva besked i frågor som inte kräver definitiva besked här och nu - är rentav en socialdemokratisk paradgren. Otydligheten i vissa av politikens detaljer är inte ett utslag av bakslug väljarförförelse. Otydligheten är närmast genetisk; förvärvad på de hårda erfarenheternas knaggliga stig. Saker och ting kan inträffa som gör det nödvändigt att skifta fot för att kunna behålla sin hållning och stadga.
I torsdags kväll lyssnade jag på Stefan Löfven när han frågades ut på den akademiska föreningens studentafton i Lund. Han ville inte ge något klart besked om det vapenindustriella avtalet med Saudiarabien. "Vi får se hur läget är då avtalet ska omförhandlas efter 2014", sa Löfven. Han ville inte välja mellan samarbete med Åsa Romson eller Jonas Sjöstedt. "Det beror helt på vilka frågor det gäller" , sa han. Han vägrade att ta ställning mellan vindkraft och kärnkraft. "Det är en felaktig fråga", sa Löfven. Vinster i välfärden? "Kan vara bra, kan vara dåligt", sa Löfven.
Otydligt? Visst är det så. Men det är en rimlig otydlighet som de flesta kan förstå. Värre då för Reinfeldt. Trött och idélös vill ingen vara.
