I dag väljer ombuden på LO: s kongress Karl - Petter Thorwaldsson till ordförande. "Kålle", som han kallas ute i medlemsleden, är en populär och omtyckt person. Han har levt större delen av sitt 48-åriga liv inom arbetarrörelsen. Ordförande i SSU i början på 1990-talet. Ombudsman på fackförbundet IF Metall. Ordförande i bildningsorganisationen ABF. Och nu ordförande för LO.
Jag tänker på Thorwaldsson när jag läser den nya boken "Så tänkte vi på LO - och så tänker vi nu" (Hjalmarsson & Högberg). Boken är författad av förre chefekonomen PO Edin, förre ordföranden Bertil Jonsson och av den förre facklige mångsysslaren och skribenten Leif Hägg.
Författarna beskriver bokens tema på följande sätt: "För 30 år sedan var LO världens starkaste och mest inflytelserika fackföreningsrörelse. Tillsammans med det socialdemokratiska partiet hade den svenska arbetarrörelsen varit den drivande kraften bakom omvandlingen av det svenska samhället. (--) I dag är bilden av arbetarrörelsen en helt annan. Marknadskrafterna har stärkt sin ställning och den ideologiska vilsenheten är i dag tydlig. (--) Och inte minst LO har förlorat sin självklara plats i centrum för den svenska samhällsutvecklingen."
De tre f d LO-männen anser att "man kan göra mycket" för att skingra den ideologiska vilsenheten och för att LO ska kunna "återta en hel del av den starka samhällsförändrande kraft man en gång hade".
Det borde vara en fördel för Karl-Petter Thorwaldsson att han kom in i facket och politiken ungefär vid samma tid som när bokförfattarna anser att LO: s formkurva började gå nedåt. Han slipper att tyngas av alltför mycket minnen från fornstora dagar. Thorwaldsson kan se mer realistiskt på saker och ting sådana som de är.
Vilket Edin, Jonsson och Hägg av naturliga skäl har lite svårare för. Jag läste boken med stort intresse. Skildringarna inifrån ger insikter och upplysningar om hur det kunde gå till i LO förr i tiden. Mot slutet av boken tar sig författarna an uppdraget att försöka peka ut hur LO ska kunna "återta" sin centrala samhällsposition. Tyvärr är det så att även bokens framtidsavsnitt har ganska mycket av "förr i tiden" över sig. Vilket inte är så konstigt. Vi är alla barn av vår tid.
LO: s storhetstid är intimt förknippad med vad som allmänt uppfattas som socialdemokraternas storhetstid som regeringsparti; efterkrigstiden fram till 1976. När S återkom till makten 1982 hade tidsandan förändrats. Det starka och framgångsrika kollektivet "arbetare" började spricka upp. Individuella livsval blev mer möjliga, globaliseringen tilltog och gamla sanningar utmanades. S trevade sig fram i den nya terrängen. LO försökte då och då "ställa sig i vägen" för partiets delvis nya vägval. Båda sidorna av arbetarrörelsen tog stryk under de här åren. Så är det. Det ska inte förnekas. Nu har socialdemokraterna fått ihop saker och ting på ett bättre sätt än på mycket länge. Under Stefan Lövfen tycks S leva härifrån och framåt igen. Framåtlutningen är helt avgörande för framgången.
Nu ska Karl-Petter Thorwaldsson försöka göra samma sak med LO.