Jag vill gå, jag vill gå, JAG VILL GÅ!!!
Medan tårarna rinner nedför sonens kinder, tittar de blanka ögonen på mig, så där hundlikt som bara barn med en vilja av stål kan. Han stampar med fötterna i golvet.
- Mamma!! Jag orkar!
Ok. Jag ger mig.
Krönika
Trots 39 graders feber SKA han bara ut på festivalen som vi pratat om i över en vecka. Han är snart fem år, har längtat och pratat om denna festival varje dag och bästa kompisen ska med. Så stora saker ställer man bara inte in. Det gör man bara inte. Trots hög feber och trött, glansig blick.
Jag har aldrig tidigare gått med på ett sådant spektakel tidigare, när termometern visat feber. Då har det varit tyst mys i soffan med glass och kall handduk på pannan som gällt. I torsdags gav jag efter. Vad kan hända, liksom? I värsta fall är det ju bara att åka hem.
- Vi ska INTE åka hem, insisterar han.
Vi hoppar in i bilen och kör iväg. Då börjar det. "Mamma, parkera så nära Vasaparken som möjligt så vi inte behöver gå så långt". Och när bilen väl parkerats på Spiralenparkeringen upptäcker han till sin glädje att lillasysters vagn ligger i baksätet. "Den kan jag åka i!"
Toppen. Så med en ögonglansig femåring-to-be i vagnen styr jag kosan mot hamburgerhaket där bästa kompisen och hans mamma möts upp. Mat med obligatorisk leksak beställs. Det enda som intresserar är det sista. När sonen ratar mat är det något som inte stämmer, alltså "varning ett" - men vi ska INTE åka hem. Bästisen är ju där, de busar lite, men sonen sitter fortfarande i syrrans vagn.
Snart drar RixFM igång festivalen, det skrålar och lever och båda killarna övar på att hålla för öronen.
- Det blir värre i Vasaparken. Och är knökfullt med folk. Tycker ni det är högt redan nu så kan vi säga att det blir ännu värre där borta, varnar två förståndiga (?) mammor sina söner.
Men nej, vi SKA gå på festival.
Så kommer vi fram till Vasaparken. Sonen fortfarande i vagnen, nu himlar ögonen lite och jag tänker att alla andra runt mig tänker att det måste vara den mest ansvarslösa moder som finns som tar med en sjuk, halvsovande son på en sådan här tillställning. Bara ölburken i handen som saknas, liksom. Åka hem?
- NEEEJ!
Tjejtjusaren Ulrik Munther kör av ena dängan efter den andra. Folk kryllar runt och sönerna håller för sina öron. Testar olika knep: trycka in bara fingrarna eller hålla för ena handen? Efter tio minuter, när godisrem och dricka är inhandlat, får bästa kompisen nog.
- Nu vill jag åka hem! förklarar han för sin mamma. Det är för mycket folk!
Så vi baxar oss ut ur vimlet, kör på några fötter med vagnen, skriken från karusellerna dånar och det känns som om området aldrig tar slut. Stället, som jag älskade att vara på som tonåring, det var ju där det hände. Varför brydde jag mig inte om allt folk då, alla ljud och andra jobbigheter? Inser att jag blivit gammal. Eller i alla fall äldre. Sonen somnar så fort vi kommer hem. Glödhet. Men lycklig. Att festivalkvällen totalt bara blev 45 minuter kort spelade mindre roll.
Han fick ju som han ville!