20 juni avslutas riksmötet 2011/12. Riksdagsledamöterna och partierna tar halvtidsvila i omklädningsrummet. När de återsamlas på Helgeandsholmen den 18 september är det mindre än två år kvar till nästa val.
Året som har gått har varit omtumlande för många av partierna. Särskilt för S förstås. Höstens katastrofläge har ersatts av försommarens förtröstan. Moderaterna har uppvisat ett typiskt mellanvalsbeteende för en insutten regering.
Minoritetsläget i riksdagen tynger på humöret. Hypen runt de nya Moderaterna har stillnat. Annie Lööf (C) har gjort sin första säsong som partiledare och statsråd. Det har väl gått så där. Motgångar i opinionen. Ett självmål om Kina i Ekots Lördagsintervju lever kvar i minnet. Sjöstedt i Vänsterpartiet fick en flygande start som ny partiledare. Det visade sig snabbt vara mycket Juholtluft i siffrorna. När Löfven trädde till för S så sjönk V ner mot sina knappa sex procent igen. Sjöstedt har dock potential. Kan han uppträda mindre aggressivt, mer konstruktivt och göra det trovärdigt att V kan vara ett regeringsparti så kanske Sjöstedt kan leda ett att de större småpartierna efter nästa val.
MP behöver spotta upp sig om det ska bli något. De nya språkrören har inte satt sig riktigt än. Jan Björklund (FP) är en skicklig kampanjpolitiker. Strulet med flera av skolreformerna sätter ner hans betyg som genomförandepolitiker. Han behöver mätbara framgångar i skolresultaten för att känna sig trygg. Jimmie Åkesson i SD kan känna sig mer nöjd än de flesta. Han kan leka vågmästarspelet och partiet ligger stabilt i opinionen. KD har haft ett kämpigt år med öppna interna strider, utmaningar om partiledarskapet och ligger stadigt under riksdagsspärren i mätningarna. Hägglund riskerar att bli den som leder sitt parti ut i den utomparlamentariska öknen.