– Mår ni bra? frågade Göran Hägglund den hyfsat stora publik som samlades i Almedalen vid sjutiden i går kväll. – Ja! ropade publiken till svar.
Jag var där.
– Det är bra att ni mår bra för Sverige är ett bra land, sa Hägglund. I nästa andetag påminde han om att Sverige för tio år inte var så bra: Socialdemokraterna regerade och eländet bredde ut sig. Men sedan dess har det blivit bättre.
I min tolkning och i starkt koncentrat var detta Göran Hägglunds budskap.
Tonen för årets Almedalsvecka var därmed möjligen satt.
Kristdemokraternas partiledare uppträdde i allt väsentligt som den regeringsman han faktiskt är sedan sju år tillbaka. De udda särkraven lyste med sin frånvaro. Attackerna mot kulturetablissemang och genuspedagoger likaså. Han sa sig vilja ha ett femte jobbskatteavdrag om "det ekonomiska utrymmet tillåter" och han föredrog en lång lista på goda välfärdsreformer som Alliansen genomfört under åren sedan 2006.
Hägglund och hans strateger och talskrivare har bestämt sig för att verkligheten ser ut på det viset att allmänborgerliga väljare som kan tänka sig att rösta på KD i första hand tänker på Alliansens möjligheter att regera.
Om Kristdemokraterna klart och tydligt visar att de är ett regeringsparti för Alliansen så ökar möjligheterna att vinna de stödröster som behövs för att sitta någorlunda säkert i riksdagens sadel.
Göran Hägglund stack således inte ut särskilt mycket i några frågor som besvärar vara sig Alliansen i allmänhet eller Moderaterna i synnerhet. Däremot odlade han partiets moraliska ådra på ett begåvat sätt.
En stor del av hans tal ägnades åt temat "ett Sverige som håller samman". Välfärden ska fördelas efter behov. Ett samhälle där vi känner tillit till varandra är ett starkare och mer utvecklingsbart samhälle.
Han tog starkt men lågmält avstånd från alla dem som inlindat eller rättframt försöker rättfärdiga stenkastning mot brandmän och poliser och uppeldning av privatpersoners bilar som något slags begriplig frihetskamp. Han varnade för extrema grupper av varjehanda slag som försöker "köra ner spett i samhällsgemenskapen" för att driva fram mer segregation, mer åtskillnad och mindre sammanhållning i samhället.
Kristdemokraterna söker uppenbart rollen som Alliansens moraliska samvete.
En roll som solklart ligger närmare partiets själ än tidigare försök att etablera KD som företrädare för "verklighetens folk" och deras ilska mot förbud och pekpinnar.
Göran Hägglund var förvisso inne och sniffade på kampen-mot-förbud-spåret från förr. Hans beskrivning av partikamraten och statsrådskollegan Maria Larssons "heroiska kamp på midsommarafton" för att rädda det svenska snuset undan klåfingriga EU-byråkrater uppfattade jag dock som en lätt självironisk blinkning till publiken.
Hägglund lyckades också gå i opposition mot sig själv och regeringen på ett sådant där sätt som S-regeringar var mycket bra på förr i tiden. Han lanserade ett förslag för att komma till rätta med alltför stora barngrupper i många förskolor.
Hägglund avslutade sitt tal som han började det. Ska Sverige fortsätta vara att bra land så är vi inte betjänta av något regeringskaos efter valet, sa Hägglund.