Det är något märkligt med gymnasieskolan.
Det märkliga är att gymnasiet fortfarande - precis som på 1600-talet - betraktas som en frivillig skolform. Eleverna i grundskolans årskurs 9 väljer till något av de program som erbjuds av ungefär 1000 verksamma gymnasieskolor. Det är gott och väl att det är på det viset. Valet att inte välja till gymnasieskolan existerar dock knappast i realiteten.
Ungdomar utan gymnasieutbildning betraktas allmänt som beståndsdelar i ett stort och allvarligt samhällsproblem. Arbetsmarknaden för 15-16-åringar är minst sagt marginaliserad nu för tiden. Den som inte går vidare till gymnasiet blir i normalfallet snabbt föremål för diverse projekt och insatser av socialtjänstkaraktär.
För att förstärka och understryka skillnaden mellan den obligatoriska grundskolan och den frivilliga gymnasieskolan så krävs vissa meritpoäng för att bli behörig för gymnasiestudier. Vid senaste intagningen var det ungefär 13 procent av grundskoleeleverna som inte klarade antagningsspärren till gymnasiet.
Till detta ska läggas alla de behöriga och antagna gymnasieelever som hoppar av sina utbildningar. Avhoppen har en sådan omfattning att det på sista raden är runt 75 procent av varje årskull som fullföljer gymnasiet med godkända betyg och med en allmän behörighet till högre studier.
25 procents bortfall kan bedömas utifrån flera olika perspektiv. Resultatet kan uppfattas som en praktisk bekräftelse av den teoretiska frivilligheten. Frivillighetens praktiska pris i form av ungdomsarbetslöshet och socialtjänsttillvänjning är dock orimligt högt.
Det är också sakligt välgrundat att se resultatet som ett tecken på dålig produktivitet. Den allmänna inställningen i politiken är nämligen sedan länge att alla bör uppnå minst gymnasieexamen för sitt eget och samhällets bästa. De insatta resurserna av skattemedel borde kort sagt ge ett bättre resultat.
Det är dags att på allvar överväga en reformering av den grundläggande ungdomsutbildningen. Gymnasiet som egen skolform har överlevt sig själv.
De nationella programmen borde ses som en fortsättning på grundskolan. Genom en sådan reform skulle behörighetshindret i skolsystemet flyttas från övergången mellan grundskola/gymnasium och till gymnasiet/universitet/yrkesarbete. Vilket vore en stor vinst.
Eleverna skulle få längre tid på sig innan repet dras för fortsatt utbildning. Ett sammanhållet ungdomsskolesystem skulle dessutom ha förutsättningar att bli mer ekonomiskt rationellt. En mer modern och samtidstillvänd frivillighet skulle utöver detta möjliggöras.
Skolungdomar är inte trädda på ett och samma snöre. Spännvidden i en förskoleklass kan pendla mellan 4- och 11-åringars mognadsnivåer.
Somliga av dessa skillnader följer med genom hela skolan. En sammanhållen ungdomsskola med senarelagda behörighetsspärrar skapar på ett odramatiskt sätt förutsättningar för mer tid till de sena och för tidigare avslut för de tidiga. Lika sant som det är att somliga elever behöver mer och längre ungdomsskola, är att andra elever behöver mindre doser av ungdomsskola för att stabilt gå vidare i livet.