Maria Wetterstrand inleder nu sitt sista år som språkrör för Miljöpartiet. Vid den här tiden om ett år är hon förmodligen något i stil med vice statsminister i en rödgrön regering. Eller så funderar hon på vad hon ska göra i stället för att regera.
I går höll hon öppningstalet på Miljöpartiets kongress i Uppsala.
Jag var där.
Wetterstrands tal var ett slags offensivt försvar mot dem som gärna hävdar att Miljöpartiet vill tillbaks till stenåldern. Hon talade mot en fond prydd med devisen "Modernisera Sverige".
Ledare
Domedagsprofetiorna i klimatfrågan var som bortblåsta. Nu gäller grön omställning på ett sätt som gör Sverige lönsammare, rörligare, frihetligare och mer utvecklat.
Satsningar på höghastighetståg och digitala möten gör rörligheten mer lättillgänglig och klimatsmart. En större human biologisk mångfald i privata och offentliga bolags styrelserum gör Sverige lönsammare. Friheten kommer bl a genom en tredelad föräldraförsäkring. Med bättre skattevillkor för tjänstesektorn utvecklas klimatvänlig handel och skapas fler gröna jobb.
Miljöpartiets kongresser är speciella. De var mycket mer speciella förr i tiden. Då kunde vad som helst hända. Och det gjorde det också ibland. Då var MP ett parti så långt borta från makt och inflytande som det bara går att tänka sig. Nu är det annorlunda. Ett uppdrag som regeringsparti ligger inom det möjligas räckvidd. På kongressen i Uppsala mixas på ett behagligt sätt öppna och gräsrotsmässiga beslutsmetoder med ordning och reda. Jämfört med alla andra partiers kongresser har Miljöpartiet en påfallande ung publik. Maria Wetterstrand gör heller inte någon hemlighet av att MP vänder sig till unga och välutbildade väljare. Vi har ett starkt stöd bland unga och välutbildade, så det är självklart att vi satsar där, sa hon till mig i går. (En kort intervju med Maria Wetterstrand finns på WidarDirekt på folkbladet.se)
Miljöpartiet har dock inte övergivit sina grunder. Det som har hänt är däremot att partiet har fått trettio år på nacken. Tidigare och nuvarande riksdagsledamöter bildar en ansenlig skara. Runt ute i bygderna finns gott om gröna kommunalråd. Miljöpartiet har förhandlat fram en mängd budgetar med S-regeringar av skilda slag. Men som sagt. Det parti som nu närmar sig Rosenbad är inte något helt annorlunda parti än det som satt och filosoferade i stengrottor när det begav sig. Tilltalet bygger fortfarande mer på tilltro till individen än till system och modeller. Och en del världsfrämmande små stolligheter finns kvar. Men nu mer som krumelurer i marginalen.
Förra helgen var jag på Vänsterpartiets kongress i Gävle. Det är bara 10 mil mellan Vänsterns Gävle och Miljöpartiets Uppsala. Politiskt/psykologiskt är det dock ett smärre ljusårs avstånd mellan de båda kongresserna.
Vänsterpartiet har fått offra väldigt mycket av sin klassiska statssocialism på det rödgröna samarbetets altare. Miljöpartiet är det rödgröna samarbetets altare. Suckar i Gävle. Skratt i Uppsala. Upplevda eftergifter i Gävle. Utmanande framtidsuppgifter i Uppsala.
Miljöpartiet har gjort en imponerande resa. Regeringskansliet finns inom räckhåll. Kongressen i Uppsala kommer inte att lägga några hinder i vägen. Nu gäller det "bara" att vinna väljarna. Vi ska bli ett tjugoprocentsparti, sa Maria Wetterstrand till sin jublande kongress i går. Nja. Vore jag i Wetterstrands kläder skulle jag först se till att få hem de tio procent som förmodligen krävs i årets val innan jag spände bågen mot de dubbla höjderna. Kaxighet och optimism är bra. Hybris är alltid en risk.