Jag bläddrar igenom den niosidiga planen för valseger. Siktet är inställt på egen majoritet för de fem samverkande borgerliga partierna. Genom att vinna över väljare från Socialdemokraterna ska Moderaterna själva nå upp till 30 procent. Så är det tänkt. Hur det verkligen blir är förstås en helt annan fråga.
Moderaternas problem är att de saknar en egen positiv valfråga. De klagar mest på vad de styrande gör. Bilden av Norrköpings Moderater domineras av gnöl mot Idrottsparken, kamp mot Matfabriken - som ännu inte finns - och allmänt gny mot socialdemokratiskt slöseri.
Det är förvisso oppositionens privilegium att klaga och kvirra. Väljarna dras emellertid helst till den som vill göra något. Klagandet sköter s a s folk om själva.
Det kan vara så att Moderaterna i Norrköping har varit i opposition så pass länge att de har fastnat i sina roller. Det känns liksom tryggt och hemtamt att kritisera och skrämmas. Beteendet är inte unikt. Den psykologiska litteraturen är full av beskrivningar på inlärd hjälplöshet.
De säger att de gärna vill regera Norrköping. Men det känns på något sätt som läpparnas bekännelse.
För att ha en chans i valet behöver Moderaterna i Norrköping surra sig vid masten för ett par, tre saker som de vill skapa och bygga i Norrköping.
1 maj är ett utmärkt tillfälle att vifta med plakat. Jag ska hålla ögonen öppna för plakat med positiva framtidssatsningar när Jörgen Rundgren och hans kompisar marscherar genom stan.