Politikens språk är dynamiskt och anpassningsbart. Inget fel i det. Politiska partier som håller sig med politiker som alltid låter som de alltid gjort blir det aldrig särskilt mycket med.
Ledare
Ibland finns det dock anledning att stanna upp och fundera lite över språkutvecklingen i politiken.
Ta det här med Sverigedemokraterna. I valrörelsen 2010 markerade Socialdemokraternas dåvarande ledare Mona Sahlin stenhårt att en regering ledd av henne aldrig, aldrig någonstans och aldrig någonsin skulle medverka till att ge Sverigedemokraterna ens ett passivt inflytande.
Sahlins hållning var moralisk och hedervärd. Den applåderades - vad jag minns - närmast samfällt på Socialdemokratin närstående ledarsidor. Även på Folkbladets ledarsida uttryckte jag mitt gillande; även om jag varnade för att det kanske skulle bli svårt att leva upp till det stolta löftet i praktiken.
När regeringen Reinfeldt i våras presenterade sina ambitioner att genomföra ännu ett jobbskatteavdrag så visade det sig att riksdagens fyra oppositionspartier av olika skäl och anledningar kunde tänka sig att stoppa regeringens skattesänkarplaner. Eftersom oppositionspartierna S, V, SD och MP har majoritet i riksdagen så framstod jobbskatteuppdraget som något svårgenomförbart.
I tisdags meddelade så statsminister Reinfeldt att Moderaterna (regeringen) drog tillbaka sina skattesänkande ambitioner. På samma ledarsidor som tidigare hyllat det knivskarpa avståndstagandet från Sverigedemokraterna, hyllades nu oppositionen för att den tvingat regeringen att backa. Att Sverigedemokraterna ingår i oppositionen nämndes plötsligt inte med en rad.
Det är uppenbart att Socialdemokraterna har börjat bearbeta beröringsskräcken visavi Sverigedemokraterna. Sahlins "aldrig någonsin" har transformerats till Juholts "någon gång då och då".
Jag moraliserar inte över detta. Men den förändrade hållningen borde diskuteras. Inte tigas ihjäl och gömmas undan i förskönande omskrivningar om "oppositionen". Jag tror inte för ett ögonblick att Håkan Juholt eller någon annan i partiledningen ens har tänkt tanken på ett organiserat samarbete mellan S och SD. Frågan är dock vad glidningen i förhållningssätt betyder. Den kanske inte betyder någonting alls mer än att S i riksdagen vill skärpa sitt oppositionsarbete mot regeringen. Vilket är högst legitimt. Eller också betyder glidningen något mer och mer betänkligt.
Först mat, sedan moral, skaldade Brecht på sin tid. Så är det. Socialdemokraternas aptit på att återkomma till Rosenbad är stor. En moralisk kompass är dock alltid en bra kamrat på färden. Annars är det lätt att gå vilse i riksdagskorridorerna.