Sverige närmar sig raskt 10 miljoner innevånare. Det går undan. Minns jag rätt så har vi blivit ett par miljoner fler bara under min hittillsvarande livstid.
Givet vår vidsträckta geografi – Sverige är ett av Europas största länder till ytan – förmår 10 miljoner människor emellertid inte att fylla upp särskilt stora delar av landet.
Faktum är att befolkningsökningen går hand i hand med avfolkning av stora bygder och arealer. Hälften av Sveriges kommuner tappar stadigt i invånarantal. Folk bor allra helst i städer om de själva får bestämma. Vilket de får.
I grunden är det förstås försörjningsmöjligheter som styr våra bosättningar i stort och smått. Så har det alltid varit. När de allra flesta jobben fanns i närheten av skogar, älvar och bönder så bodde de allra flesta i närheten av just skogar, älvar och bönder.
Nu finns de flesta jobben i och i närheten av större städer. Och då flyttar vi dit. Konstigare är det inte.
Utvecklingen är naturligtvis inte konfliktfri. Ekoredaktionen har i en serie reportage skildrat den allt glesare och åldrande glesbygdens bekymmer med tillgänglig samhällsservice.
Framförallt är det tillgången på akuta räddningstjänster som oroar de boende på utflyttningsorter runt om i landet. Kommer det en ambulans tillräckligt fort om hjärtinfarkten slår till? Hinner brandbilen hit innan huset har brunnit ner? Hur lång tid tar det för hemsjukvårdens personal att rycka ut då det larmar hos en gammal och sjuk person?
Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Kommuner, landsting och regioner gör i många fall vad de kan för att upprätthålla socialt, medicinskt och ekonomiskt anständiga nivåer i glesbygdernas samhällsservice. Var de där nivåerna går är självfallet lätt att ha tvistiga uppfattningar om.
Att utbudet av samhällsservice är sämre på glesbygden än i staden; det är som det är. Bor man i ”the middle of nowhere” (som en glesbygdskommun en gång beskrev sig själv); så gör man. Ingen förväntar sig att det ska stå utryckningsklara och kvalificerat bemannade ambulanser, brandbilar och polisbilar ute i varje buske.
Det är dock inte självklart så att välfärdskvaliteten därför måste vara avsevärt sämre i glesbygden. Det krävs insatser från frivilliga. Det krävs att de få välfärdstjänstemän som finns i närheten är så multikompetenta som möjligt.
I Ekots reportage medverkade brandmannen Karl-Erik Kivistö i Lilla Edet. Han har numera hjärtstartare och syrgas i bilen för att kunna rycka ut på larm när ambulansen är för långt borta. Det krävs också uppfinningsrika former av samarbeten för att öka tryggheten.
De lanthandlare som finns kvar är numera kombinerade mataffärer, systembolag, postkontor och apotek. Något liknande krävs på välfärds- och blåljustjänsternas områden.
Vad som kommer att hända med glesbygden på lite längre sikt; det är en större fråga. Förmodligen kommer en mängd orter att slå igen och ligga för fäfot i väntan på nya trender i människors försörjnings- och bosättningsmönster.