S i Östergötland mobiliserar sitt folk inför valet. I går mitt på dagen samlades uppemot trehundra pensionärer med facklig bakgrund på Folkparken i Linköping. Riksdagskandidaten Anna-Lena Sörenson, veteranen Anna-Greta Leijon och partiledaren Mona Sahlin tog plats på scenen.
Jag var där.
Anna-Greta Leijon är en förtjusande person. Enkelt, chosefritt och med gott humör manade hon på det lokala partifolket. Det är lätt att förstå att Leijon en gång i tiden fördes fram som partiledarkandidat efter Olof Palme. Mona Sahlin blev partiledare för drygt tre år sedan. Nu står hon inför sitt politiska livs mest avgörande strid. Hennes uppdrag är att föra S tillbaks till regeringsställning. Av uppslutningen på mötet i går att döma så har hon sitt parti med sig. Sossarna i Östergötland har en relativt stark partiorganisation. Jag är säker på att de i alla väder och oavsett ämne kan samla ihop 150 partivänner till ett möte. Att det dubbla antalet tog sig tid att frivilligt komma till Folkparken i går tyder på ett starkt och personligt intresse.
En mötesdeltagare ville få klart besked om vad som ska hända med pensionärernas skatter om det blir regeringsskifte. Han tyckte sig ha märkt att Sahlin lämnat lite tveksamma svar när hon intervjuats om saken i tv. Mona Sahlin stegade fram till mannen, såg honom i ögonen och sa att en rödgrön regering som jag leder kommer att sänka pensionärernas skatter steg för steg tills inkomster från löner och pensioner beskattas lika. Applåder förstås. Men också ett löfte som nu måste betraktas som hugget i sten.
Sahlin och hennes kollegor fick frågor om det mesta. Bensinskatten oroade någon, skatten på vindkraft ville en annan ha besked om. En hade sett Uppdrag Granskning och var förbannad på elbolagens vinster. Flera frågeställare tog upp ungdomsarbetslösheten och någon var orolig för stora klasser i skolan.
Sådana här möten är inga fördjupande kunskapsseminarier. Syftet är att peppa för valrörelsen. Om så bara hälften av de trehundra på mötet är mer övertygat positiva till S och till Sahlin nästa gång de diskuterar med sina bekanta så är mycket vunnet.
En i publiken frågade Mona Sahlin om hur det rödgröna samarbetet fungerar? Sahlin svarade att samarbetet går bra och allt bättre. Vi förstår att vi måste hjälpas åt om vi ska kunna få en ny regering, sa hon. Jag skulle vilja varna lite för just det argumentet. En gemensam "fiende" är förstås bra tändvätska i valkampen. Men sedan, när "fienden" eventuellt är besegrad; vad händer då? Kommer den rödgröna "revolutionen" att äta upp sina egna barn?
Borgerligheten gör vad de kan för att slå mynt av denna osäkerhet. Dumt att bjuda motståndaren på slaglägen.