Fyrkantig arbetslinje
Foto: Johan Eklund / SCANPIX /
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det klart att vi ska arbeta om vi kan. Att i onödan lämpa över försörjningsansvaret för oss själva på kollektivet är inte snyggt. Men det finns ett stereotypt och fyrkantigt drag i regeringens argumentation som irriterar och som stöter bort. På nyårsdagen var statsminister Fredrik Reinfeldt gäst hos KG Bergström i Sveriges Television. Bergström ställde frågor om regeringens avsikt att införa ett "försörjningskrav" för invandrare och flyktingar som vill ta in sina familjer till Sverige. Fredrik Reinfeldt hänvisade till regeringens arbetslinje när han försvarade kravet på att försörjning och bostad skall vara ordnad innan släktingar och nära anhöriga kan få tillstånd att komma till Sverige genom s k anhöriginvandring. Kravet är inte orimligt. Anhöriginvandrare prövas inte på samma sätt som andra asylsökande. Möjligheten för familjer att återförenas är inrättad av humanitära skäl. nn Den svåra frågan att diskutera är därför hur långt humaniteten sträcker sig? Ska asylrätten också innebära ett påföljande ansvar för det allmänna att ansvara för försörjningen av släktingar och nära anhöriga till den som fått invandra till Sverige? Sverige behöver invandring, inget snack om den saken. Sverige har dock inget fungerande regelverk för arbetskraftsinvandring. Innan ett sådant regelverk är på plats känns det magstarkt att kräva ett särskilt familjeförsörjningsansvar av människor som i praktiken varit förbjudna att arbeta under den ofta mycket långa handläggningstiden av deras asylansökningar. Sverige måste först skaffa sig en arbetslinje i invandringspolitiken. Först därefter kan möjligen enskilda invandrare avkrävas ett försörjningsansvar för de anhöriga som vill komma hit. Men vi ska inte blunda för att ett sådant särskilt försörjningsansvar skulle innebära en rätt så anmärkningsvärd särlagstiftning för människor från andra länder. Ansvaret för omyndiga barn är en sak för sig. Oavsett vilket land vi råkar komma ifrån så har föräldern/vårdnadshavaren försörjningsansvaret för barnen. Men svenskar har inte i normalfallet plikten att försörja sina föräldrar, sina vuxna barn eller moster Berta och farbror Sven. Att lagstifta om ett sådant utvidgat försörjningsansvar för invandrare låter sig inte göras bara genom en hänvisning till alliansregeringens arbetslinje. Ibland hävdas att om svenskar skulle utvandra till Irak eller Somalia så skulle de minsann få försörja sig själva och sina familjemedlemmar från första dagen. Det allmänna skulle inte lägga två strån i kors för att hjälpa dem med det dagliga brödet. Därför, sägs det från detta håll, borde irakier och somalier som kommer till Sverige också få sörja för sin överlevnad på egen hand. Resonemanget haltar. nn Grundregeln i världen är nämligen att man tar seden dit man kommer. Svenska regler gäller i Sverige. Irakiska i Irak. Invandrar man till Sverige så kommer man in i ett svenskt välfärdssammanhang. Jag är inte någon svuren motståndare till förändringar av regelverket för anhöriginvandring. Men det är alldeles för stereotypt och fyrkantigt att som Reinfeldt, ha arbetslinjen som främsta argument för att genomföra förändringar. Jag vill ha en statsminister som har flera strängar på sin lyra. Som kan lyfta upp den stora frågan om var gränserna går mellan den enskildes och det allmännas ansvar för försörjningen. Oavsett vilket land den enskilde råkar vara född i.