Fullmäktigemöten är levande organismer. Men kan aldrig riktigt veta i förväg vart det ska bära i väg. Ofta bär det inte i väg alls. Dagordningen följs till punkt och pricka utan överraskningar. Politikerna i fullmäktige bekräftar bara beslut som partierna redan tagit på sina möten. Som betraktare får man liksom ingen riktig uppfattning om vad ledamöterna själva tycker.
Men ibland bryts mönstret. En fråga ploppar plötsligt upp.
Så var det på fullmäktigemötet i Finspång i går kväll.
Jag var där.
Inge Jacobsson (M) ställde en fråga till kommunstyrelsens ordförande Anders Härnbro (S). Jacobsson hade retat sig på att det målas graffiti på husväggar i Rejmyre. Graffitin ingår i kulturprojektet "mötesplats Rejmyre" som kommunen stödjer med pengar. "Dessa typer av olagliga verksamheter ska inte understödjas av kommunen", ansåg Inge Jacobsson.
Debatten som följde var det mest ledamotstäta som jag upplevt under mina år på Finspångs fullmäktigemöten. Konstens behov av frihet stod i centrum. Drygt ett tiotal av ledamöterna yttrade sig och yppade samtidigt en hel del om sig själva och sina värderingar. Den allmänna meningen hos dem som yttrade sig - utöver Inge Jacobsson och en dam från Folkpartiet - var att politiker ska avstå från att värdera vad som är konst. Ingen hävdade att graffitimålare har rätt att måla precis var de vill. Så är heller inte fallet i Rejmyre, upplyste Anders Härnbro om.
Det var en uppfriskande debatt. Mest uppfriskande var att upptäcka att det bland fullmäktigepolitikerna fanns ett sådant vältaligt engagemang för konstens frihet.