Betyg har sina sidor. Vissa ungar skulle säkert må bra av ett betyg i kvarten. Andra klarar sig alldeles utmärkt utan. Problemet med nationella betyg är att de är just nationella. De ska vara lika för alla. Och båda de politiska blocken argumenterar för att just deras variant av betyg/inte betyg är bäst för alla.
Ledare
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har granskat 1970-talets skolbetyg. Vad betydde betygen för elevernas fortsatta studier? Vad hände när skolbetygen sedan togs bort från de sju första årskurserna i grundskolan?
Utredningen visar att barn från hem med lågutbildade föräldrar missgynnats av att betygen togs bort. Söner till högutbildade tycks däremot ha tjänat på att slippa betyg i unga år.
Så kan det säkert vara. För många år sedan var jag ute på skolbesök i Göteborg. I Hjällbo - en fattig och utsatt förort - hoppades lärarna att fler och tidigare betyg, skulle få fler elever att prestera bättre. I Askim - en rik och välmående förort - var budskapet från lärarna det rakt motsatta. De upplevde att så många av barnen var resultatpressade hemifrån. Betygen la bara sten på börda.
Skolan ska försöka kompensera för de brister och ojämlikheter som barnen bär med sig in i skolan. Barn som växer upp i hem utan kontroll och uppföljning kan säkert gynnas av tidiga och många betyg/omdömen. Barn som ständigt vägs och bedöms på hemmets våg kan däremot behöva mer av frihet och luft i skolan.
Det sorgliga med betygsdebatten i politiken är att båda blocken anser att alla elever ska behandlas lika. Att behandla alla lika är faktiskt en avancerad form av orättvisa.