Stefan Löfven är partiledare för Socialdemokraterna. I den färska boken "Humlan som flyger" porträtteras Löfven av SvD-journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson. Jimmie Åkesson är partiledare för Sverigedemokraterna. I den likaledes nyutkomna boken "Satis polito" (Välpolerad nog på svenska) porträtterar Åkesson sig själv.
Att läsa de båda böckerna parallellt var inte så tokigt. En av partiledarna vill framåt genom att gå framåt. En av dem vill framåt genom att gå bakåt.
Båda böckerna tar avstamp i tidigare och sedan länge frånfallna S-ledare. Lena Hennel och Lova Olsson inleder med citat ur Tage Erlanders dagböcker med anslaget "Man måste bli imponerad när man ser dagens Sverige". Jimmie Åkesson låter Erlanders företrädare Per Albin Hansson skriva ett påhittat förord på temat "Sverige åt svenskarna."
Det är förstås inte särskilt välpolerat av Jimmie Åkesson att låta en sedan snart 70 år bortgången socialdemokratisk statsminister skriva hyllningar till SD: s partiledare: "Jag har en stark känsla av att han (Jimmie Åkesson) och hans parti representera de värden av sammanhållning och gemenskap som är framtiden", är en bärande mening i det påhittade förordet.
Att försöka gnugga sig mot gamla folkhemspolitiker är emellertid viktigt för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkessons bok är en formidabel uppvisning i bakåtsträvande konservatism.
"Jag tror verkligen på folkhemstanken. Jag älskar folkhemstanken och jag avskyr att svenska politiker både från höger och vänster under fyrtio års socialt experimenterande lyckats förstöra så mycket som i grunden var bra. (--) Sverige slits isär och den enskilt främsta orsaken till det är en extrem, ansvarslös invandringspolitik", skriver Åkesson.
Under de där fyrtio åren av förstörelse växer Stefan Löfven upp i sitt trygga fosterhem i Ådalen. Hennel och Olsson skildrar med journalistisk skicklighet hur det ena livssteget läggs till det andra för den unge blivande partiledaren. Han blir snart upptäckt av IF Metall och lotsas och testas med fast hand mot uppdraget som ordförande för sitt fackförbund.
Stefan Löfven är "en rationalitetens röst som är besjälad av Sveriges konkurrenskraft", säger Thomas Östros i "Humlan som flyger".
Löfven får "tjata" en hel del på sina partikamrater för att få dem att blicka framåt; inte bakåt, skriver Hennel/Olsson.
"Vi ska aldrig söka de gamla lösningarna, utan framtidslösningar som bär framåt. (--) Vi ska inte återställa", säger Löfven i ett typiskt citat i boken.
Allt var inte sämre förr. Även konservativa och bakåtsträvare har sina poänger. Men det ligger onekligen förr i fatet att förr redan har varit. Jimmie Åkesson skriver att han vill "återupprätta svensk kultur." Det är ett hopplöst företag.
Kulturer och livsstilar hakar i varandra när de gradvis ersätts. Men rörelseriktningen i de livskraftiga kulturerna är alltid från nu och framåt. Aldrig från nu och bakåt.
Socialdemokratins bästa och djupt traditionella drag är framåtlutningen. Det är när den verklighetsförankrade framåtrörelsen avtar som det blir problem. Vilket vi har lärt från förr.