Försvaret behöver militärer
Foto: Nils Petter Nilsson/Scanpix
Foto: NILS PETTER NILSSON
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I går presenterade Försvarsberedningen sin analys om hot och risker i omvärlden. Beredningens analys dominerades av klimatfrågor, smittsamma sjukdomar och om eventuella terrorister med massförstörelsevapen. Det militära inslaget var marginellt såväl i riksdagens debatt som i Försvarsberedningens analys. De militärer som trots allt skymtade fram i analysen och i debatten var de 827 svenskar som har utlandstjänstgöring på 12 olika platser i världen. n Enligt försvarsminister Sten Tolgfors, som deltog i riksdagsdebatten, bidrog dessa 827 utlandsplacerade, svenska militärer på ett betydelsefullt sätt till att Sverige var en "nettoexportör" av fred och säkerhet till övriga världen. Något märkligt språkbruk kanske. Lite väl stora ord måhända. Svenskt stål lär ju förvisso bita. Men 827 svenska soldater är ändå bara 827 fysiska personer, utspridda i bl a Korea, Eritrea, Kosovo, Afghanistan, Mellanöstern. Det svenska militära försvaret kostar skattebetalarna ungefär 40 miljarder kronor om året. Huruvida det är mycket eller litet pengar kan diskuteras i oändlighet. Mätt som andel av de offentliga utgifterna har hur som helst militärkostnaderna halverats under de senaste trettio åren. Riksdagspolitikernas och Försvarsberedningens (som även den består av nuvarande och före detta riksdagspolitiker) manifesterade ointresse för det militära svenska försvaret, tolkar jag som en spegelbild av den långsiktiga neddragningen av militärutgifterna i samhället. I mångt och mycket är det säkert en sund utveckling. Vem önskar sig höga militärutgifter, kapprustning och krig inpå knuten? Men om vi plötsligt skulle behöva tränade soldater, officerare och stridsdugligt materiel - vad gör vi då? n Försvarsberedningen ger själv ett exempel på en sådan situation. De skriver: "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba en annan EU-medlemsstat eller ett annat nordiskt land." Om jag tolkar Försvarsberedningens politiker som att de med orden "inte förhålla sig passivt", lovar ut svenska insatser av en mer offensiv karaktär än kraftfulla stöduttalanden och/eller något enstaka fältsjukhus, så måste man ställa sig frågan om vem och vilka som stå för de aktiva insatserna? n Hur är det med Sveriges militära återtagningsförmåga? Tar det fem eller tio eller femton år att skaka fram en militär styrka som kan förhålla sig aktivt om ett medlemsland i EU utsätts för angrepp? Eller tänker man sig att våra nettoexportörer av fred och säkerhet, de 827 utlandstjänstgörande soldaterna, ska klara av även denna uppgift?