Medan Socialdemokraterna nattmanglar om vad de ska göra eller inte göra med sin partiledare så diskuterar den andra delen av arbetarrörelsen lite angenämare problem. I slutet av maj ska LO välja en ny ordförande efter Wanja Lundby-Wedin. Inte mindre än fyra kandidater har anmält sitt intresse för att ta hand om ordförandeskapet i Landsorganisationen.
Cecilia Axelsson är reporter på Svenska Dagbladets Näringslivsredaktion. I går publicerade Svenskan ett intressant reportage där Axelsson granskar de fyra kandidaterna Tobias Baudin, Helén Pettersson, Karl-Petter Thorwaldsson och Jan-Henrik Sandberg.
Utgången är inte given. Fler kandidater kan dyka upp. De med bra insyn i fackföreningsrörelsen som jag talat med håller dock för troligt att det är dessa fyra det handlar om. Cecilia Axelsson utnämner Tobias Baudin från Kommunal till favorit. De förbund som nominerat Baudin representerar en majoritet på LO kongressen. Karl-Petter Thorwaldsson är IF Metalls kandidat. Sett till majoritetsförhållanden är Thorwaldsson den främste utmanaren till Baudin. Pappers ordförande Jan-Henrik Sandberg och S riksdagsledamoten Helén Pettersson som föreslagits av Handels fackförbund beskrivs som "outsiders" i Cecilia Axelssons reportage. Så är det nog.
Fyra öppna kandidater till ordförandeposten i LO är en smärre kulturrevolution i den fackliga toppvärlden. Att det har blivit som det har blivit är till stor del IF Metalls och Karl-Petter Thorwaldssons förtjänst. När det stod klart att Lundby-Wedin inte skulle kandidera för ytterligare en period var Thorwaldsson snabb med att stiga fram som kandidat. Det var bra gjort av honom. Och modigt gjort. Som bekant bjuder traditionen att ordförandeval görs upp i slutna förhandlingar mellan förbunden. Ungefär på samma sätt som det hittills har brukat gå till hos Socialdemokraterna.
Karl-Petter Thorwaldsson bröt ny mark. Det ska LO vara tacksamt för. Är det något som LO behöver så är det just ny mark.
Landsorganisationen har stora problem. Medlemsantalet har sjunkit dramatiskt. Samtidigt har LO närmast marginaliserats i samhällsdebatten. Det finns många orsaker till den fackliga kräftgången. Till dels har det med samhällsutvecklingen att göra. Stora kollektiva organisationer med centralstyrande vanor har det kort sagt besvärligt i dessa tider. Till dels har det med politik att göra. LO vande sig vid att regeringar var Socialdemokratiska. Vilket inte är så konstigt. S har styrt Sverige under nästan sjuttio år sedan 1932. LO har varit en nära partner till Socialdemokraterna under alla dessa år. Under de senaste snart sex åren har dock vanan brutits. Under dessa år har LO: s problem accelererat. Vilket till stor del beror just på Alliansregeringen som sådan och på Alliansregeringens politik som indirekt slagit hårt mot LO: s medlemsantal och på fackförbundens ekonomi. Till saken hör förstås också att LO: s roll som avtalsslutande part sedan lång tid i stort sett är borta. Förbunden sköter förhandlandet själva. Samordningen mellan förbunden gnisslar och skaver.
Nästa LO ledare står inför flera avgörande vägval när det gäller politik, organisation och samhällsinflytande. I Cecilia Axelssons reportage svarar kandidaterna på frågor om vad som bör göras. Tobias Baudin anser att LO ska arbeta mycket mer med opinionsbildning. Karl Petter Thorwaldsson säger att det allra viktigaste är att höja organisationsgraden. Båda två vill fortsätta samarbetet med Socialdemokraterna. Thorwaldsson tycker dock att "partiet och LO har legat väl nära varandra". Han vill ha mer debatt och ett högre tonläge. Enligt Baudin ska "vi (LO) inte vara rädda för att ha andra åsikter än partiet".
Det låter bra. För dagen är dock det mest hoppfulla att vi kan se fram mot ett öppet ordförandeval i LO. Förhoppningsvis blir det en frisk och medryckande debatt om vad LO ska vara bra på framöver. Den förnyelsen bör Socialdemokraterna snabbt låta sig inspireras av.