Barnfattigdom är ett slagträ i den politiska debatten. Inget fel i det förstås. Det är ett friskhetstecken att fattiga barn vållar het diskussion. Det vore betydligt värre om rapporter om ökande barnfattigdom möttes med likgiltiga axelryckningar och hummanden om att "någon borde göra något åt det".
På ett sätt är alla barn "fattiga". Små barn har sällan några egna inkomster att tala om och/eller några omsättningsbara tillgångar i övrigt. Det som plågar barn är föräldrafattigdomen.
Föräldrafattigdomen kan mätas och uppskattas på många olika sätt. Det mest pålitliga och i mina ögon mest rimliga sättet att mäta fattigdomen hos omyndiga barns föräldrar är att beräkna hur många föräldrar och vårdnadshavare som lever på socialbidrag och introduktionsersättningar.
Ska barn till dessa föräldrar (medan de ännu är barn) kunna komma ut ur fattigdomen så krävs att föräldrarna skaffar sig bättre inkomster. Desto fortare som detta kan ske, desto bättre för barnen.
En stor del av barnfattigdomen i Sverige beror på flyktinginvandringen. Den första tiden i Sverige lever de flesta flyktinginvandrare på det som kallas introduktionsersättning. De barn som växer upp med föräldrar vars enda inkomst är introduktionsersättningar räknas som fattiga. Sak samma med barn i socialbidragsfamiljer.
Ledare
Kraftfulla generella höjningar av socialbidrag och introduktionsersättningar är knappast tänkbara. Försörjningsstöd av det här slaget ska vara tillfälliga till sin karaktär. De är avsedda hjälpa enskilda och familjer att hålla näsan över vattnet under en besvärlig tid. Riskerna för inlåsning i bidragsberoende är stora redan vid dagens ersättningsnivåer.
Däremot är det ju fullt möjligt för regeringen att göra förändringar i de riksnormer som styr bidragens storlek för barnfamiljer. Det finns även stora möjligheter att förstärka de kompensatoriska insatser som riktas till barn inom barnsjukvården, förskolan och skolan. Sådana insatser gör inte barnen mindre fattiga i ekonomisk mening. Men de får en chans till en ökad social rikedom som kan göra det lättare för dem att stå på egna ben när de blir vuxna. Vilket är nog så viktigt. Fattiga barn löper nämligen förhöjda risker att bli fattiga föräldrar vad det lider.
Huvudspåret är dock nu och framåt att göra allt vad som går för att få ut föräldrar som är nyanlända invandrare och/eller socialbidragstagare i inkomstbringande arbeten så fort som möjligt.
Den som är satt i skuld är inte fri, sa Göran Persson när det begav sig. Lika sant är att den som lever på socialbidrag kommer aldrig att vara något annat än fattig.