Med rätta diskuteras socialdemokratins katastrofala opinionssiffror flitigt, både internt och externt. För oss som är djupt bekymrade och vill partiet väl är det angeläget att förhålla sig uppriktigt till den bistra verkligheten.
Vid en snabb blick på opinionsläget kan några saker konstateras. Först och främst att väljarflykten inte går vänsterut. Socialdemokraterna tappar förvisso åt alla håll men huvudsakligen till Moderaterna och till Miljöpartiet som båda är på stark frammarsch. Vänstersväng efterfrågas uppenbarligen inte, annat än möjligen på interna partimöten. Ändå tycks somliga främst oroa sig för Jonas Sjöstedts eventuella förmåga att locka Socialdemokrater. För den som eftersträvar regeringsskifte borde denna fråga ha akademiskt intresse. Historien lär hur det gick när borgerligheten i alla år ägnade sig åt att sno väljare inbördes medan socialdemokratin tryggt regerade vidare. Vänsterpartiet är dessutom, i konkurrens med Sverigedemokraterna, landets mest isolerade parti. Att snegla åt vänster är med andra ord varken strategiskt klokt eller efterfrågat i väljarkåren.
Vad är det då som gör att Socialdemokratiska väljare lockas av Miljöpartiet, framförallt i de regioner som växer befolkningsmässigt? I både Stockholm och Göteborg nafsar man Socialdemokraterna i hälarna. Allt för ofta slarvas i analysen som om det enbart gällde ett plötsligt intresse för miljöfrågor. Naturligtvis finns sådana inslag men lösningen för socialdemokratin är knappast att överta de grönas klimatpolitik. Snarare bör sneglas på hur Miljöpartiet lyckats etablera en pragmatiskt hållning strax till vänster om mittfåran som signalerar framtid och fräschör. De har medvetet förnyat sin hopplösa inställning till europeiskt samarbete och markerat stort ansvar i ekonomiska spörsmål. Man har svängt om värdet av tillväxt och intar en progressiv hållning i välfärdsfrågor som utgår från att moderna människor inte fokuserar på driftsform utan kvalitet.
Moderaternas dragningskraft på tidigare socialdemokrater är inte heller så udda som den i förstone kan verka. Det handlar i grunden om det Thomas Östros satte fingret på i den beramade Agendaintervjun för några veckor sedan. Problemet är krasst att socialdemokratin, och dess företrädare, inte uppfattas som tillräckligt förtroendegivande och kompetenta. Ett av de få områden där partiet fortfarande kan inkassera höga trovärdighetstal är välfärdsfrågor och fördelningspolitik. Det är glädjande och signalerar samtidigt att det är på andra områden som aktierna måste stärkas. Allt fler tycks mena att Moderaterna övertagit förmågan att regera landet och leverera förbättringar för den breda folkmajoriteten. Den dåliga nyheten är att delar av socialdemokratins förtroendekapital är tragiskt bortspelat, den goda att det kan svänga fort i politiken. Men respekt och tillit kommer inte av sig självt. Det kräver mindre av snabba utspel och "tycka-tvärtom-som-regeringen" reflexer men desto mer av fokus och stringens.