Ban Ki-moon höll nyligen sin första presskonferens efter omvalet till tjänsten som FN:s generalsekreterare. Världspressens frågor handlade bland annat om utvecklingen i arabvärlden. Ett år efter startskottet för den arabiska våren samlas åter orosmolnen över Nordafrika och Mellanöstern.
I Libyen gjorde FN en historisk insats när man ingrep militärt för att värna mänsklig säkerhet. Resolutionerna 1970 och 1973, antagna med stöd av Arabförbundet, innebar att civila fick skydd mot diktatorn Khadaffis attacker. I dag, ett år senare, präglas Libyen fortfarande av stora motsättningar.
På Tahrir-torget i Egyptens huvudstad Kairo samlas åter tusentals människor för att fira årsdagen av det folkliga upproret. Hoppet har bytts mot frustration över att militären behåller sitt inflytande. Ban Ki-moon uppmanar militärledaren Hussein Tantawi att överlämna makten till en civil regering, släppa politiska fångar och respektera mänskliga rättigheter. Efter massiva avrättningar har FN:s människorättskommissarie uppmanat Egypten att avskaffa dödsstraffet.
Syrien blöder, bokstavligt talat. Över 5 000 civila har fått sätta livet till i protesterna mot president Assad. Ryssland och Kina motsätter sig ett globalt vapenembargo och ekonomiska sanktioner och observatörsmissionen från Arabförbundet har ännu inte gett något resultat.
Gemensamt för länderna i arabvärlden är att hopp och framtidstro har ersatts av politiskt kaos. Hårdföra islamister gör framsteg i politiska val och kvinnor är underrepresenterade i de församlingar som ska föra folkens talan. Opposition och minoriteter hotas, misshandlas och torteras. Frivilligorganisationer har svårt att verka.
Ett av FN:s och Ban Ki-moons uttalade mål är att stödja länder som befinner sig i ett övergångsskede. FN:s medlemsländer måste ta sin uppgift på betydligt större allvar. FN-principen skyldighet att skydda som åberopades vid ingripandet i Libyen inkluderar även stöd till återuppbyggnad och förebyggande av nya risksituationer. I FN-sammanhang talas det allt oftare om freds- och statsbyggande. Precis som demokrati- och MR-stöd måste dessa insatser präglas av långsiktighet och uthållighet.
Bortom rubrikerna fortsätter förtrycket i en rad länder. Saudiarabien, Bahrain och Jemen må ha en observatörsroll i Syrien, men har själva mött folkliga protester med militärt våld. Även dessa länder måste granskas och sättas under press av FN och dess medlemsstater.
Till den dystra bilden ska läggas ökad spänning kring det iranska kärnenergiprogrammet och fortsatt aggressiv israelisk bosättningspolitik på ockuperade områden. Om inte omvärlden ställer krav och stödjer en fredlig och demokratisk utveckling riskerar hoppet bland miljoner människor att förbytas i förtvivlan, vanmakt och misstro mot omvärlden.
Följderna av ytterligare ett svek mot människorna i arabvärlden kan bli svåröverblickbara.