Fantasilöst fokus på sänkta skatter
Peter Eriksson är språkrör för Miljöpartiet. Denna vecka skriver Peter ledarartiklarna i Folkbladet!
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men med ett drygt år kvar till nästa riksdagsval börjar partierna i regeringen också positionera sig. För flera av dem är läget minst sagt prekärt. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna har parkerat sig kring fyraprocentgränsen och Moderaterna agerar jätten gluff-gluff som äter sina bröder och systrar. Därför är det extra intressant att se hur förhandlingsspelet om statsbudgeten nu dragit igång och vilka frågor som lyfts fram. Uppenbart är att alla regeringspartierna vill sänka skatten. Moderaterna vill fortsätta den inslagna vägen med att sänka inkomstskatten. Centerpartiet vill sänka arbetsgivaravgifterna, för att profilera sig som småföretagarpartiet. Folkpartiet vill istället ta bort värnskatten för höginkomsttagare medan kristdemokraterna har byxångest och nu vill ha sänkt skatt på pensioner trots att man nyss gjort tvärtom och undantagit pensionärerna från alla skattesänkningar. Men efter flera år med stora skattesänkningar och stora underskott i statens affärer blir det en svår pedagogisk uppgift att förklara varför det är rätt att fortsätta med samma politik. Många kommer att fråga sig om det inte är andra mediciner som måste till när pengarna är slut. Det är därför sannolikt att det är helt andra prioriteringar som svenska folket kommer att vilja se nästa år. Om ytterligare ett år kommer antagligen fokus i det offentliga samtalet att öka på besparingar och nedskärningar inom hela den offentliga sektorn. De underskott som nu finns inom både kommuner, landsting och i statens budget måste hanteras. Och vill man inte höja skatten så kommer det att handla om besparingar. Vi kommer dessutom att ha en ännu högre arbetslöshet än idag. Det kommer därför att bli en valrörelse på slak lina. Många kommer att frestas att lova betydligt mer än vad som kommer att kunna genomföras i verkligheten. Inte minst gäller det den kör av ofinansierade skattesänkningar som regeringspartierna nu excellerar i. För oppositionen handlar det om att prioritera hårt bland utgifterna. Det gäller att välja det som långsiktigt kommer att bidra till ett starkare och mer hållbart samhälle. Det är nödvändigt att rätta till det värsta som borgarna åstadkommit samtidigt som politiken blir starkt framtidsinriktad. Det är också mycket som talar för att oppositionens tal om investeringar för nya jobb och ett mer hållbart samhälle kommer att vara en mer trovärdig kur för att vända den ekonomiska konjunkturen, i de allra flestas ögon. Är det då intellektuellt sett rimligt att möta underskotten och den ekonomiska krisen med nya stora skattesänkningar? Nej, resonemanget om att det ger fler jobb eller skulle vara mer effektivt håller inte. Ytterligare skattesänkningar i en liten ekonomi, som den svenska, med starkt internationellt beroende ger mycket små effekter i form av nya jobb. Snarare leder det till ökat sparande, ökad import och höjda fastighetspriser. Jag tror inte att särskilt många, varken ekonomer eller allmänhet, kommer att köpa det resonemanget. Regeringspartierna slåss om vem som har de smartaste och största skattesänkningarna. Men vad de egentligen visar är ett stort hål av tomhet och idéfattigdom. Nya idéer och visioner inom borgerligheten är nog en nödvändighet om de ska kunna vinna ett val till. Sänkta skatter kommer inte att räcka.