Efter ett första riksdagsår i civilutskottet är jag sedan förra hösten ledamot av skatteutskottet. Jag var sugen på skarpare politiska konfliktytor än vad som bjuds i det juridisktekniskt viktiga men något färglösa CU.
Jag behövde inte vänta länge. Hela våren har socialdemokraterna med vänstern och miljöpartiet i släptåg drivit kravet att regeringen omgående bör tillsätta en bred parlamentarisk utredning av skattesystemet. Detta med motiveringen att skattereformen signerad S och FP från 1991 behöver moderniseras och anpassas till förändringarna i omvärlden.
Visst låter det rimligt, men utspelet är falskt. S låtsas inte om att grundförutsättningen saknas för att en sådan översyn ska bli meningsfull. Som finansministern har påpekat åtskilliga gånger i riksdagens talarstol måste en bred parlamentarisk översyn baseras på en samsyn kring målen för skattepolitiken och den ekonomiska politiken. Det bör också finnas en gemensam beskrivning av vilka problem som behöver lösas. Överst på listan står jobben!
Alliansregeringens sänkta a-kassa och sänkta inkomstskatt för främst låg- och medelinkomsttagare har lett till 100 000 fler jobb, 25 000 färre arbetslösa och 120 000 fler arbetade timmar per år. Oppositionens förslag om höjd a-kassa och höjd inkomstskatt går i rakt motsatt riktning och leder i stället till färre arbetstillfällen.
Och hur rimligt ter sig talet om samsyn med V och S som ju vill skrota alternativt halvera det populära RUT-avdraget? För att inte tala om vänsterpartiets skuggbudget med skattehöjningar på totalt 78 miljarder kronor. Det är mer än S och MP:s skattehöjningar tillsammans.
Socialdemokraternas krav på en parlamentarisk översyn av skattesystemet blir inte mer trovärdigt av att partiets Leif Pagrotsky redan är satt att utreda den socialdemokratiska skattepolitiken.
För egen del är jag en varm anhängare av blocköverskridande överenskommelser på för medborgarna centrala politiska områden, t ex polisens organisation, kvaliteten i skolan och sjukvården. Men pragmatismen från höger till vänster får inte drivas så långt att ideologiska skillnader mellan regeringens politik och oppositionens blir otydliga.
Den kanske skarpaste ideologiska skillnaden i svensk politik gäller just partiernas syn på skattepolitiken och vilka skattereformer som gynnar framväxten av fler jobb. Dit hör inte skattehöjningar på arbete och företagande. Här döljer sig också det verkliga motivet till oppositionens krav på en bred parlamentarisk utredning. I valrörelsen 2014 vill S, V och MP helt enkelt slippa uppmärksamhet kring sina skattehöjarambitioner genom att hänvisa till att frågan är under utredning. Sällan har det varit mer angeläget att ta ideologisk strid!
