Rädslan att veta att något skulle komma, en kränkning eller ett slag, var det värsta. Inte själva kränkningen eller slaget i sig utan att ständigt oroa sig, försöka att göra sig så osynlig som möjligt för att hon inte skulle fokusera på mig", säger Sara, 38 år. Det är sin före detta sambo, Elisabet, hon talar om. Sara och Elisabet träffades en sommar för snart 11 år sedan och var sedan tillsammans i fem år.
Debatt
Slagen som träffat Sara finns kvar i form av spår i huden. Men kvar efter den psykiska misshandeln finns avtryck som kommer att sitta kvar länge i Sara, men som kommer att vara osynliga för alla i hennes närhet.
Sara var en helt vanlig kvinna, som aldrig tidigare varit utsatt för någon form av misshandel. Som alltid har sett sig själv som självständig och stark. Men så träffade hon Elisabeth och i mötet mellan dem hände något som förändrade Sara. Misshandeln förändrade henne. Trots att relationen har tagit slut och med den kränkningarna och slagen, kan Sara inte göra sig fri från den olustkänsla som skapats hos henne.
När man hör berättelsen om Sara, är det omöjligt att inte bli berörd och upprörd. Det är också lätt att inse att arbetet mot i våld i nära relationer är långt ifrån slutfört. Arbetet måste fortsätta i oförminskad styrka på alla fronter, nationellt och internationellt, myndighetsövergripande och ideellt. Det är glädjande att utrikesminister Carl Bildt nyligen, för Sveriges räkning, undertecknade Europarådets konvention om förebyggande och bekämpande av våld mot kvinnor och våld i nära relationer.
Konventionen är resultatet av två års intensivt förhandlingsarbete. Den har ett brett anslag och innehåller bland annat bestämmelser om förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder för offren samt internationellt samarbete. Våld i nära relationer förekommer på alla nivåer i samhället, i alla slags nära relationer, såväl enkönade som tvåkönade, både mellan partners och mellan föräldrar och barn. Det är viktigt att alla Europas länder ser och erkänner detta och förbinder sig att arbeta mot våldet.
Men vi i Sverige kan inte förlita oss enbart på en konvention från Europarådet för att lösa våld mot kvinnor och våld i nära relationer, trots att konventionen är bindande. Nej, de många stegen i vardagen måste tas av oss själva, oavsett om vi är närstående till en drabbad, tjänstemän på en myndighet, eller ideellt arbetande mot våld och för drabbade. Det viktigaste är att vi aldrig blundar när vi ser eller anar våld gentemot någon i vår omgivning. En konvention kan aldrig ersätta det, och en konvention ska aldrig sätta ribban för hur hårt myndigheterna i Sverige ska arbeta mot våldet. Den är ett minimum och vi ska göra mer.
Varje människa vi kan hjälpa, om än bara ett litet steg på vägen mot ett liv utan våld och hot, är en framgång, men målsättningen måste vara att var och en ska kunna vara trygg i sitt hem, vem man än är och var man än bor.