För ungefär två år sedan genomfördes den senaste partiledardebatten i TV där alla partiledare deltog och där det fanns ett rödgrönt block. Sedan dess har mycket hänt. Alla rödgröna partiledare har bytts ut. Det rödgröna blocket har tagit slut. Vilket blev mycket tydligt under den ordförandedebatt som sändes i Agenda i söndags kväll.
Miljöpartiets Gustav Fridolin agerade skickligt och professionellt som grön mittenpolitiker. Han kritiserade förvisso regeringen på flera punkter. Precis som en politiker i opposition bör göra. Men han stängde inga dörrar och han skramlade inte med några lås.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt intog hemtamt och bestämt partiets klassiska vänsterytterposition. Regeringen var "fullständigt misslyckad", han lovade mängder av jobb, höjda skatter för "alla som har råd att betala" och förbud för företag inom skola, vård och omsorg.
Socialdemokraternas Stefan Löfven gav sig inte in i några blockdiskussioner alls. I lagom diffusa ordalag talade han om samarbete med andra partier utan att färglägga samarbetsformerna. Vilket han gjorde helt rätt i. Varenda människa som lyssnade på debatten och som inte var fullproppad med partigängargener insåg att en rad möjliga block skulle kunna vara möjliga. Ett block bestående av S, V och MP föreföll emellertid som mer otänkbart än de flesta andra alternativ.
Visst har den borgerliga alliansen fortfarande trumf på hand. Så länge det kan hållas för troligt att alla fyra partier lyckas kravla sig över spärren som ger mandat på Helgeandsholmen; så länge kommer de att hålla ihop som en allians. Därmed kan de dunka regeringsfrågan i huvudet på Stefan Löfven. Han lär dock inte bli groggy. Det viktiga för S är att bli största parti i nästa val. Det intill sannolikhet mest troliga är att ingen klar och naturlig majoritet kommer att stiga upp ur de valurnor där väljarna lagt sina röster i riksdagsvalet 2014. Det kan bli utrymme för förhandlingar och sonderingar åt olika håll. Med det största partiet i en central roll. Vilket torde ligga i många väljares intresse.
I Agendastudion uppträdde Fredrik Reinfeldt säkert och mer offensivt än på mycket länge. Men han har problem. Reinfeldts problem består dels av de problem som Centerpartiets Annie Lööf har i sin partiledarroll, dels av de problem som KD har i sin roll som stabilt riksdagsparti och dels av egna tillkortakommanden, inte minst i personfrågor.
Rekryteringen av den nya partisekreteraren Kent Persson känns redan väldigt tveksam. Medan debatten i Agenda pågick ägnade sig Persson åt att twittra ut budskap om Stefan Löfvens svagheter som mer för tankarna till en fjunig Mufare än till en ansvarstagande och respektingivande politiker i det största regeringspartiet. Reinfeldt tycks vara inne i ett stim av motlut och missgrepp. Kent Persson var den som skulle styra upp det hela. Så var det sagt. Så blir det inte.
Stefan Löfven är däremot en försiktig general. Några rödgröna äventyrligheter ger han sig inte in på. I vart fall inte förrän när och om väljarna har antytt att det är något sådant som de helst vill ha.