Mathias Sundin är nybliven riksdagsledamot för Folkpartiet i Norrköping. Sundin har gått ut hårt i sitt nya uppdrag. Vilket inte förvånar någon som är bekant med Mathias Sundins inställning till politik. I går deltog han i en sina första voteringar i riksdagen. Resultatet blev 298 ja-röster och 1 nej-röst. Gissa vem som röstade nej...
Att få stryk med 298-1 kan uppfattas på flera olika sätt. En läsart är att betrakta den enda nej-röstaren som en orädd och principfast person som står upp för det han tror på. En annan möjlig tolkning är att personen i fråga är helt fel ute och borde ha tagit intryck av den massiva majoritet av riksdagsledamöter som landade i en motsatt uppfattning än honom själv. Det skulle också kunna hävdas att Mathias Sundins rekordförlust i voteringen är ett uttryck för något typiskt folkpartistiskt. FP - möjligen i konkurrens med MP - är det parti som mest befolkas av människor med mycket starka uppfattningar i politikens detaljfrågor och principer. Sossar och moderater har oftast lättare att se politiken lite mer utifrån det stora hela.
De mest avgörande åsiktsskillnader går att överbrygga med en glidande och mångtydig "skrivning" som fördelar missnöjet någorlunda rättvist och som får saker och ting att hanka sig framåt. "De flesta problem löser sig av sig självt; bara man väntar tillräckligt länge", som en skicklig partiledare sa en gång.
Voteringen i riksdagen handlade om en ny lag som ger polisen utökade möjligheter att övervaka elektronisk kommunikation. Att motsätta sig sådana förslag är en hjärtefråga för Sundin. Ingen ont om hjärtefrågor. Den som vill åstadkomma något i riksdagen ska dock inte ha för många sådana. Politik handlar - som jag ser det - om att försöka få folk och majoriteter med sig. Torsk med 1-298 handlar om något annat.