I helgen inleddes den muslimska fastemånaden Ramadan, som har potentialen att beröra hundratusentals svenskar. Det intresse svenska medier visade för händelsen kan dock betecknas som svalt. Detta går stick i stäv med den världsbild sådana som norske Anders Behring Breivik propagerar, enligt vilken de europeiska folken sålts ut av de politiker och journalister - "kulturmarxister" - som möjliggör en eskalerande "islamisering" av våra samhällen. I helgen var det även ett år sedan Breivik valde att mörda ett sjuttiotal personer, de flesta tonåriga medlemmar av det norska arbetarpartiets ungdomsförbund AUF. Syftet var, enligt Breivik själv, att öppna folks ögon för den fantasi han påstår vara ett faktum. Breivik hämtar många av sina ideal från den så kallade counterjihadrörelsen, som betonar ett påstått krig mellan ett enhetligt "Väst" och ett lika enhetligt "Islam". Vissa som influeras av, och i sin tur influerar, dessa miljöer är bevisligen beredda att ta till våld.
Det samma gäller Taimour Abdulwahab och Mohammed Merah. Den förstnämnde är den svenske självmordsbombare som i Stockholm i december 2010 gladeligen hade tagit med sig lika många i döden som Breivik har på sitt samvete. Lyckligtvis misslyckades han. Merah är den fransman som i mars mördade tre soldater, samt en rabbin och tre barn på en judisk skola i Toulouse. Med Breivik i färskt minne känns deras idéer bekanta: jihadismens föreställning om ett allt överskuggande och "heligt" krig mellan ett enhetligt "Islam" och ett lika enhetligt "Väst"; konspirationsteorier om "de andra" och deras negativa inverkan på det egna samhället och den egna kulturen; allt kryddat med en stor portion av den antisemitism som även återfinns hos Breivik (men som, av olika anledningar, sällan uppmärksammats). Med en sådan världsbild kan det uppfattas som både legitimt och önskvärt att mörda skolbarn. När allt kommer omkring bär ju "judarna" - bland mycket annat - skulden för vad som händer på Västbanken och i Gaza.
Det är relativt enkelt att se att beröringspunkterna är fler än skillnaderna; sådana som Breivik, Abdulwahab och Merah utgör i stor utsträckning olika sidor av samma mynt. Att de därtill är långt ifrån ensamma i sina övertygelser står bortom allt tvivel. Trots det kan man i den svenska debatten ibland se vitt skilda beskrivningar av dessa tre terrorister, beroende på agendan hos den som håller i pennan. Den "rätte" våldsverkarens handlingar rationaliseras och avideologiseras, medan den andre grundligt fördöms. Ibland kombineras detta med osakliga försök att koppla samman den sistnämnde med någon eller något man ogillar.
I en ledare signerad "LAJ" i den borgerliga tidningen Barometern (26/7-11) har Breivik, exempelvis, beskrivits som "en ensam galning, utan förankring i någon rörelse eller i de åsikter han säger sig företräda". Detta kan ställas mot socialdemokraterna Peter Weideruds och Mariam Osman Sherifays artikel i Aftonbladet (15/12-10), i vilken Abdulwahabs dåd beskrivs som "en isolerad händelse från en förvirrad person".
Företrädare för Sverigedemokraterna talar likt Breivik om "islamisering", men har sökt utmåla honom som en ensamvarg driven till galenskap av den så kallade "massinvandringen". Samtidigt använder man Abdulwahab och Merah som "bevis" för alla muslimers inneboende ondska. Väntat, kan tyckas. Men en liknande taktik kan även skönjas hos skribenter som Jan Guillou, som i Aftonbladet beskyllt bland andra norska och svenska politiker för både Breiviks och Abdulwahabs ageranden. Det sistnämnda skönmålas som en "knäppgöks" förtvivlade men lättförståeliga svar på "antidemokratiska lagar" riktade mot muslimer (13/12-10). Samma lagar som sägs ha bäddat för Breivik, som Guillou däremot fördömer (31/7-11). På snarlikt sätt har Göran Greider i Sveriges radio (26/3-12) - med rätta - påpekat att man inte kan visa någon förståelse för Breiviks förklaringar till sitt agerande, medan Greider själv i Dala-Demokraten (23/3-12) framställt franska klassorättvisor, främlingsfientlighet, kriget i Afghanistan och den israeliska arméns agerande som de egentliga orsakerna till att den "instabile" och känslomässigt "sönderslitne" Merah bland annat mördade skolbarn.
Jonathan Leman är skolsamordnare och föreläsare på den antirasistiska stiftelsen Expo, och en av få i svensk debatt som återkommande belyst hur vissa aktörer avideologiserar våld när det passar dem. Enligt Leman kan man inte bortse från gärningsmannens ideologiska hemvist, om man vill begripa drivkrafterna.
- Det är viktigt att förstå en terrorist utifrån sociala, ekonomiska och psykologiska aspekter. Men, vi får samtidigt inte glömma den tankevärld där terroristen finner legitimitet för sina handlingar.
Ett år efter händelserna i Norge bör vi inte endast minnas offren i Oslo och på Utøya. Vi bör även komma ihåg att handlingar som de Breivik, Abdulwahab och Merah utfört aldrig är slumpmässiga. Bakom våldet finns en ideologi. Målet är att utmana vårt öppna samhälle och spä på motsättningar mellan grupper. För att detta ska misslyckas krävs ett konsekvent ställningstagande mot alla former av politiskt motiverat våld, oavsett varifrån det hämtar sin näring.