Michael O'Leary är vd på lågprisbolaget Ryanair. I nyhetsflödet i går fick O'Leary rubriker för ett utspel om att säkerhetsbälten var "fucking" onödigt på flygplan. Enligt bolagets profilerade ledare klarar passagerarna en landning även i kraftig turbulens utan att sitta fastspända. Och är problemen allvarligare än så; ja då lär säkerhetsbälten heller inte vara till stor nytta.
O'Learys utspel är förmodligen en del i kampanjen för att få tillåtelse att sälja ståplatsbiljetter till sina flygplan. Eller så vill han bara retas. Strö salt i de "gamla fina" flygbolagens allt mer öppna och kallbrandsaktiga sår. Och sådana finns det gott om.
Under söndagen spekulerades det intensivt om vår nordiska institution Scandinavian Airlines Systems snara konkurs. Alternativt ryktades det om väldiga sparpaket, lönesänkningar och om radikala förändringar i SAS utbud av tjänster.
Jag minns min första reguljära flygresa. Luftfärden mellan Bromma och Skellefteå ombesörjdes av dåvarande Linjeflyg; ett bolag som startats av SAS tillsammans med partners. Jag upplevde det som väldigt märkvärdigt och glamoröst att flyga. Svindyrt var det också. 1500 kronor. Vilket var en stor del av min månadslön på den tiden runt 1979/80. Dessbättre var det någon annan som betalade.
Förra månaden flög jag med Ryanair till Alicante i Spanien. Den knappt fyra timmar långa trippen från Skavsta kostade även den 1500 kronor. Jag betalade själv. All glamour från förr var borta. "Boskapstransport" muttrades det här och där i de långa köerna, vid de millimeternoga mätningarna av handbagagets storlek och då kampen om sittplatser i närheten av sitt ressällskap bröt ut i kabinen.
Entreprenörer som Michael O'Leary på Ryanair och andra lågprisbolag har satt nya normer för vad en flygresa är. Ett flygplan är en "buss med vingar" som så snabbt och billigt som möjligt ska ta vanligt folk som betalar själva från en plats och till en annan.
Förväntningar om högklassig service och "gratis" mat och drinkar är numera reserverade för det begränsade antal som reser längst fram i de gamla flygbolagens lyxavdelningar. Som ännu har "någon annan" som står för fiolerna. SAS och många andra gamla flygbolag med nationell klenod status har inte hängt med i normsvängen.
SAS ägs av regeringarna i Sverige, Norge och Danmark. Oavsett vad som händer med SAS den närmaste tiden så är det nog snart slut med det statliga ägandet. Antingen så konkar bolaget definitivt. Eller så förvandlas SAS på det ena eller andra sättet till ett bolag av Ryanairs skrot och korn. Vilken nordisk regering vill och kan äga ett sådant bolag?
Vad jag förstår sköter Ryanair och andra lågprisbolag sitt flygande helt enligt de statliga och globala säkerhetsföreskrifterna. Det de har gjort och gör är att skala bort allt lull-lull från forna tiders mer glamorösa flygresande. Vilket är kärnan i affärsidéen att transportera mängder av självbetalande resenärer och representanter från kostnadsmedvetna företag från A och till B.
Och vad vet jag? Om ett par decennier kanske man står och hänger i en stropp på en buss med vingar och käkar medtagen matsäck?