Trycket ökar på Sverige som invandringsland. Det grymma och blodiga inbördeskriget i Syrien orsakar - vid sidan av andra flyktingrörelser - ett ökande antal asylsökande flyktingar.
Krig och andra kriser i världen kan snabbt generera flyktingströmmar som varit omöjliga att förutse i god tid. I sådana lägen får värdet av mottagande med hög individuell kvalitet vägas av mot tusentals människors behov av skydd för liv och lem. Det är som det är med den saken.
Invandringen påverkas emellertid också av de politiska beslut och domar i Migrationsöverdomstolen som innebär att familjer från Somalia lättare kan återförenas i Sverige. Vilket innebär att många kommuner nu väntar på att ta emot många barn och makar/makor till personer från Somalia som har permanenta uppehållstillstånd i Sverige.
Folkbladets reporter Malin Perk har i ett antal artiklar under de senaste 10 månaderna granskat hur Norrköpings kommun förbereder sig för det förmodade inflödet av anhöriginvandrare från Somalia. Om femtio eller hundra av de somalier som idag bor i Norrköping, men har sina barn kvar i andra länder, skulle få möjlighet att återförenas med sina barn och äkta hälfter; har Norrköpings kommun i så fall beredskap för detta?
Enskilda medarbetare i kommunala förvaltningar har framträtt i Folkbladet och uttryckt oro för situationen. Framförallt har bristen på tillgängliga bostäder framhållits som ett kritiskt moment.. Norrköping är numera en inflyttningsstad med växtvärk. Det är inte eventuellt inkommande familjeåterföreningar från Somalia som orsakar bostadsbristen. Problemet är att det byggs för lite för att matcha den ökande och glädjande viljan att bo i Norrköping.
Det som gör det rimligt att särskilt diskutera den möjliga ökningen av återförenade somaliska familjer är att de till skillnad från de flesta andra av Norrköpings inflyttare, troligen saknar betalningsförmåga för att ordna en bostad på egen hand. De blir ett kommunalt ansvar. I ett av sina reportage berättade Malin Perk om en återförenad somalisk 8-barnsfamilj som bor i en tvårumslägenhet i Åby. I jämförelse med att ha barnen i ett flyktingläger i Etiopien tror jag i och för sig att familjen för stunden kan leva med trångboddheten. Men givet tillgången på bostäder kan det bli så att "en tvåa i Åby" snart uppfattas som rena lyxen.
Ansvariga chefer och politiker har i vart fall utåt och hittills uppträtt med is i magen. Vilket inte är helt fel. Det är dumt att rusa iväg i stora projekt innan vi vet hur många som faktiskt kommer. Däremot är det på sin plats att chefer och politiker mer öppet redovisar hur t ex bostadsfrågan ska lösas om det raskt kommer några hundra anknytningsinvandrare till stan. Att uppfattas sticka huvudet i sanden är nästan lika illa som att göra det.