Statsvetarna Marie Demker och Andreas Johansson Heinö är något mycket viktigt på spåren i en debattartikel om ofoget med kollektiva identiteter i den offentliga statistiken. (DN 21 juli)
Som mycket här i världen som blir fel så började allt med välvilja och snällism.
I början på 1990-talet – delvis mot bakgrund av rasistiska angrepp och mord mot invandrare; men också som en anpassning till mångkulturella ideal – började utredningsmaskineriet rassla i regeringskansliet.
Begreppet "invandrare" borde enbart användas som statistisk markör för dem som faktiskt invandrat till Sverige. Vilket självklart var en helt rimlig utgångspunkt för förändring. Barn som fötts i Sverige av tidigare invandrade föräldrar är kort sagt inte invandrare och bör därför heller inte bokföras som invandrare.
Samtidigt ville lagstiftarna komma bort från begrepp som ”andra generationens invandrare” i det offentliga språkbruket. Också det mycket vällovligt förstås. Det fanns ingen rim och reson i att staten förde bok över invånarnas avlägsna härkomster i generation efter generation.
Resultatet av allt det välvilliga utredandet blev att benämningen "svensk med utländsk bakgrund" började användas i statistikförandet.
Som Demker och Johansson Heinö skriver så var detta knappast något fall framåt för statens kategorisering av sina medborgare och innevånare.
Föräldrarnas födelseland ges en "orimligt stor betydelse" enligt de båda statsvetarna. De slår fast att begreppet utländsk bakgrund "är en vilseledande kategori som upprätthåller en numera förlegad syn på svenskhet".
Grundtanken hos Demker och Johansson Heinö är att statens statistik helt ska bortse från kollektiva identiteter. Individers val av inkludering i olika etniska/religiösa/kulturella sfärer ska vara just individers val; helt "bortom det offentligas horisont".
Statsvetarnas kritik har bäring på flera nivåer.
Offentlig statistik tjänar ofta som underlag för politiska beslut om åtgärder för den eller den gruppen av människor. Den av staten påklistrade gruppidentiteten "Svensk med utländsk bakgrund" kan enligt artikeln i DN vara "direkt skadlig" om och när den tillåts ligga till grund för åtgärder för en grupp som i själva verket utgörs av en väldigt heterogen samling individer.
Det som Demker och Johansson Heinö benämner "identitetspolitiken" markerar även det offentliga Sveriges tvekan "inför det avgörande vägval som varje mångkulturellt invandrarland ställs inför." Ska identitetspolitiken styra statistikinsamlandet duger det inte med uppgifter enbart om föräldrarnas födelseland. Nästa följdriktiga steg i detta vägval innebär insamlandet om uppgifter om "så kallad etnicitet och religionstillhörighet."
De båda artikelförfattarna förespråkar i stället att Sverige gör som resten av Europa och övergår till att "föra offentlig statistik över medborgarskap och födelseland. Punkt."
Helt rätt.
Gruppidentitet är en fråga för varje individ. Inte något som staten ska fastställa.