En slips som stör
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Därför är det oerhört fascinerande att det är jag som har hans uppmärksamhet nu. Han som har inflytande över den hetaste konflikten i världen. Den israeliske ambassadören och hans sekreterare sitter vid mitt fikabord. Som tur är har jag en mer erfaren kollega med mig, för själv gör jag nog en rätt slät figur. Bilaterala samtal på den här nivån är inget jag sysslar med dagligen. Att ambassadören vill träffa oss och prata beror på att vi har samlat in 1 600 namn mot våldet i Gaza och skickat till honom. Vi påpekar att oskyldiga civilas lidande är oacceptabelt. Med tanke på vilken roll han spelar är jag verkligen intresserad av vad han har att säga till sitt försvar. Han pekar på olika stadskartor och gestikulerar. Sammanfattningsvis går hans budskap ungefär ut på att vi måste förstå hur dumma palestinierna är som gömmer sina elaka raketer i moskéerna och hur snälla israelerna är som säger till innan de ska bomba så att barnen hinner springa ut ur moskéerna först. Ett helt absurt resonemang. Sen glider samtalet över till vad den ena och den andre har sagt och gjort. Många namn droppas. Kollegan nickar och fyller i, själv har jag ingen aning om vilka de pratar om och det blir allt svårare att hålla fokus. Blicken glider över vårt lilla sällskap och fastnar på ambassadörens paysleyslips igen. Den är snygg. Han pekar engagerat. Han säger att han tycker att vi borde fokusera lite på alla antisemiter också, inte bara på Israel.
När min mer rutinerade kollegas telefon ringer och ambassadören hämtar andan passar jag på att flika in att vi faktiskt fördömer våld oberoende av vilken sida som använder sig av det och att vi visst riktar kritik åt andra håll - det är bara det att Israel råkar vara den starkaste parten i det här fallet. Fast jag känner mig lite som en seriefigur med mina ord i en pratbubbla framför mig. Eller som om jag läste upp min replik i en filminspelning. Plötsligt har de fyrtiofem minuterna gått. Med största sannolikhet mitt livs enda fyrtiofem minuter med den israeliske ambassadören. Vi lovar att slipa på formuleringarna nästa gång vi ordnar en namninsamling mot våldet i Gaza så att han slipper reta sig på enskilda ord. Ambassadören och hans sekreterare tackar för samtalet och försvinner ut med sina säkerhetsvakter i hälarna. Efteråt undrar jag om det verkligen har hänt på riktigt. Gång på gång måste jag stoppa ned handen i kavajfickan för att känna på det lilla sträva papperskortet. Jodå. Benny Dagans visitkort ligger kvar. Men de fyrtiofem minuterna och alla möjligheter att utnyttja dem bättre är borta för evigt.