Mikael Damberg (S) gjorde debut som stand-in partiledare i riksdagens partiledardebatt i går. Han gick hemtamt in i rollen som ledande företrädare för S i riksdagen. På bilderna från riksdagen såg jag att Damberg coachades av veteranriksdagsmannen Björn von Sydow. Det bådar gott. Björn von Sydow har förmodligen gjort sitt i den politiska hetluften. Som mentor och som en klok "slav på vagnen" är han däremot en guldgruva för debutanter.
Mikael Dambergs tilltal är behagligt och signalerar kompetens mer än upprördhet. Vilket är precis så som det ska vara hos en person som eftersträvar regeringsmakten. Inget ont om upprördhet i sig. Det finns anledning att från och till vara upprörd över förhållanden i Sverige och världen. En del av detta diskuterades under partiledardebatten. Det grymma mänskliga lidandet i Syrien, finans- och skuldkrisen i Europa, vapenexport till diktaturer, bristande jämställdhet, undermåliga skolresultat och hög arbetslöshet för att nu bara nämna något. På ledande politiker har jag förväntningen att de ska vara förmögna att hantera upprördheten och omforma den till praktisk politik som har effekt på såväl sakfrågor som känslor. Just något sådant utstrålade Mikael Damberg i debatten i går.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har inrikespolitiska bekymmer. Hans allians går trögt i opinionen. I vida kretsar har det satt sig en bild av regeringen som idéfattig och allmänt orkeslös. Hans partisekreterare har illavarslande tendenser att hamna i mediala bekymmer. På ledarsidan i moderata SvD läste jag t ex häromdagen ett inlägg där det hävdades att M: s nya partisekreterare Kent Persson är "oroväckande Juholtmässig".
I partiledardebatten gjorde Reinfeldt hur som helst en strong insats. Hans inledande anförande utvecklades till ett slags statsmannamässig föreläsning om kriserna i Europa. Enligt Reinfeldt plågas EU av fyra kriser: Finanskris, skuldkris, konkurrenskraftskris och politisk kris. Den inledningen satte liksom ribban för debatten. Det var en bra och på många sätt saklig och öppen ton i debatten. Jonas Sjöstedt (V) överraskade positivt. Han slog fast att låg statsskuld och låga räntor är bra för Sverige. Till den goda tonen i debatten bidrog också Miljöpartiets språkrör Åsa Romson. Hon tycks ha växt in i sitt uppdrag på allvar nu. Det märks att hon är fostrad i en akademisk miljö där sakkunskaper blandas med självdistans och argumentprövning. Personkemin mellan Åsa Romson och Mikael Damberg föreföll dessutom att vara utmärkt. Vilket kan vara nog så viktigt när läget framöver skärps i politikens sällskapslek "Vem ska regera med vem"?
Så här i mandatperiodens halvtidsvila blir det ingen riktig nerv i den diskussionen. Vad det lider kommer det säkert att bli mer tufft för både Reinfeldt och Damberg/Löfven. I en intervju med SvD i går sa Mikael Damberg att han betraktar blockpolitiken som "ganska fördummande".
Så är det.