Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör liknande bedömningar av det ekonomiska utrymmet för lånefinansierade reformer 2013. De ekonomiska talespersonerna Magdalena Andersson och Per Bolund föreslår ett något högre statligt finansiellt sparande än vad regeringen gör. Vilket betyder att de båda partierna vill använda något färre miljarder på reformer.
S och MP vill inte sänka bolagsskatten lika mycket och lika fort som regeringen. Därmed skapar sig partierna utrymme för egna reformförslag på andra områden. Och för en mer återhållsam budget i stort.
Detta är det mest intressanta i politiken i höst. Frågan är laddad. Vilket märktes vid budgetdebatten för två veckor sedan. Per Bolund och Fredrik Olovsson, som för socialdemokraternas talan i ekonomiska riksdagsdebatter, kritiserade finansminister Anders Borg för tendenser till ekonomiskt lättsinne. "Vilket fick Anders Borg att närmast krevera i ett utbrott fullt av spefullheter, översitteri och retorik av värsta partigängarslag. Borgs attityd gick på temat Hur vågar ni understå er att påstå att jag som sköter en av världens starkaste ekonomier inte har ordning på det jag gör?", skrev jag i en kommentar här på ledarsidan 21 september.
Man behöver inte vara någon politikens Einstein för att förstå att regeringen har gjort ett lappkast i politiken. Oron för vad S under Stefan Löfven kan åstadkomma har fått Rosenbads politruker att ta befälet över ekonomerna.
Riksdagen har sedan början av 1990-talet utrustat sig med ett finanspolitiskt ramverk. Regering och opposition har sedan dess ett lagligt och politiskt ansvar att hantera ekonomin under de fastställda utgiftstaken och att leverera ett överskott i de offentliga finanserna på minst 1 procent under det som kallas en "konjunkturcykel". Det betyder att det under dåliga år med fallande konsumtion och stigande arbetslöshet är okey att låna till insatser som stimulerar köpkraft och arbete. Givet att motsvarande besparingar görs under goda år.
Att ramverket en gång infördes har sin bakgrund i den djupa 90-talskrisen.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet lutar sig mot ramverket när de kritiserar regeringens budget. De båda oppositionspartierna hävdar att det är oansvarigt att redan nu bränna så mycket pengar som regeringen vill. S och MP anser dessutom att om det ska brännas pengar så ska de i huvudsak riktas mot den höga arbetslösheten och mot den fallande köpkraften i breda befolkningsgrupper. Vilket förefaller vara högst rimligt i mina ögon.
Självklart finns det även en taktisk bakgrund till S och MP: s agerande. Det är ju trots allt politik vi talar om. Med Borg vid rodret har alliansen skapat sig ett stort förtroende som kassaförvaltare. Om detta anseende kan repas något i lacken så lär inga tårar fällas över detta inom S och MP.