En reaktion på orättvisor
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Åsa Lindestam är född 1956. Sedan 2002 är hon riksdagsledamot för Socialdemokraterna i Hälsingland.Från allra första början skulle jag bli ko-piga i Söderala. Min morfar Edvall skulle komma med kaffe, tre sockerbitar och mjölk varje dag. Ett skämt som aldrig infriades, men som finns kvar i hjärtat hos mig.Han betydde en hel del fast han dog när jag var liten. Han var född i Lunde, Ådalen, och flyttade till Marmaverken och gifte sig med mormor. Och som alla vet så strejkades det i Ådalen -31 för Marmaarbetarnas seger.Min farfar Werner tog mig med på äventyr. I hans stad, Stockholm, firades Barnens dag, en dag när man fick sockervadd och ballong. Han jobbade åt "facket", satt på LO-borgen och kände alla stora gubbar.Mina föräldrar träffades på SSU:s läger. I mitt barndomshem har vi alltid pratat mycket och öppet om problem och lösningar. Vi har alltid bjudit in till gemenskap.När jag var 14 år ville jag gå på grannbyns fritidsgård. Man måste ha medlemskort. Kortet var medlemskap i CUF, Centerns Ungdomsförbund. Pappa förklarade vad det var, jag köpte inget kort där utan bildade SSU med några ungdomar från min by. Vi var ett gäng som satt i Folkets hus källarlokal och försökte stämma våra gitarrer, sjöng en kampsång ibland och diskuterade samhällets orättvisor. Vi fick åka på kurs, SSU-ettan, och lära oss mer om hur samhället fungerade.Jättespännande för mig som helt plötsligt fick många bitar på plats om varför det kändes konstigt att vissa bodde i dyra villor och andra i trånga lägenheter, varför vissa hade fina bilar och andra tog bussen, varför vissa fick ärva kläder medan andra hade i överflöd.Jag utbildade mig i Gävle till förskollärare och fick tidigt bli elevrepresentant i Svenska Facklärarförbundet. Snart satt jag i styrelsen och var distriktsstudieorganisatör! Att ta reda på vad folk ville utbilda sig i passade mig.När barnen skulle börja skolan flyttade vi hem. Till Ljusne, ett varmt samhälle, med mycket gemenskap och sociala nätverk. Man var engagerad i två saker: idrott eller politik. Så då blev det politik. Snart satt jag i styrelsen och fick frågan om att företräda partiet i olika nämnder och styrelser, fastighetsnämnd, byggnadsnämnd, Socialnämnd, kommunstyrelse, kommunfullmäktige. Inte allt på en gång utan ett uppdrag efter något annat.Åren gick, jag arbetade som föreståndare i början och sen som rektor. All politik var på fritiden, någon gång fick jag ta tjänstledigt från jobbet för att klara det politiska uppdraget.En kväll på hösten 2001 satt vi på medlemsmöte i Ljusne, på Kastanjen som var ett äldreboende. På dagordningen stod nomineringar till landsting och riksdag.Birgitta, min kamrat sen många år, räckte upp handen, frågade helt öppet mig inför alla: "Kan vi få nominera dig, Åsa till riksdagen?" Jag svarade direkt: Nej, det tror jag inte. Men Birgitta gav sig inte, sände hem mig att prata med mina döttrar och de trodde definitivt att jag inte skulle ha en chans, så de sa "Tacka ja du mamma. Det blir inget ändå!"