LEDARE: En överdriven (s)trid om vårdval

Vårdval Stockholm är ett stekhett slagträ i inrikespolitiken. Enligt de socialdemokratiska oppositionslandstingsråden Ingela Nylund-Watz och Dag Larsson är vårdvalet ett uttryck för vanvård och "cynisk klasspolitik" (SvD 30 juni). Ledare
Landstingsrådet Filippa Reinfeldt (m) och hennes borgerliga kollegor skriver i ett pressmeddelande 30 juni: "Alliansen ser med glädje att tillgängligheten har ökat och att fler Stockholmare valt en egen husläkare."
Vårdvalets syfte är att öka tillgängligheten på öppna sjukvårdstjänster. Vårdgivarna auktoriseras av landstinget och medborgarna listar sig till en fast mottagning. Vårdgivarna ersätts för patienternas listning och besök enligt en åldersrelaterad modell. Tanken med det fria valet är att de mest tillgängliga och populära mottagningarna ska skapa ett omvandlingstryck inom sjukvårdssektorn. I Vårdval Stockholm måste vårdgivarna konkurrera med bra öppettider, öppna mottagningar, bra bemötande och yrkesskickliga medarbetare.
Kort sagt drivs Vårdval Stockholm av ett gott syfte och en god tanke. Verkligheten är inte riktigt lika enkel. Två rapporter har nyligen presenterats där Vårdval Stockholm utvärderas. Konsultfirman Ernst & Young har jämfört "fattiga och rika" stads-delar och kommuner med varandra. En expertgrupp av landstingets egna tjänstemän har jämfört antalet mottagningar, besök, återbesök och listade patienter med hur det såg ut samma period för ett år sedan. Jag har läst båda rapporterna. Enligt min mening finns det inga skäl att vare sig ropa "cynisk klasspolitik" eller halleluja över Vårdval Stockholm. Verksamheten har bara pågått i fyra månader. Det mesta är därför tämligen oförändrat jämfört med år 2007. Landstingens tjänstemän skriver klokt att det är alldeles för tidigt att redan nu dra några som helst slutsatser. Långsiktiga trender och tillfälligheter riskerar att blandas samman. En stor del av båda rapporterna ägnas de 15 stadsdelar/kommuner som har högst vårdtyngd. En vital del i den socialdemokratiska kritiken är att det "socioekonomiska indexet" har tagits bort i det nya ersättningssystemet. Detta skulle, menade s, missgynna sjukvården i fattiga och vårdtyngda områden. Uppgifterna i Ernst & Youngs rapport pekar på att det finns visst fog för kritiken från s. Men den socialt betingade delen i det gamla ersättningssystemet svarade bara för cirka sju procent av den totala ersättningen. Mycket talar således för att många av de problem som Ernst & Young lyfter fram från de vårdtunga mottagningarna - övertid, brist på kvalificerade medarbetare, dålig lönsamhet, brist på tolkar/tolkbyråkrati, väldigt många besök per läkare, med mera - även fanns i det gamla vårdsystemet. Men med Vårdval Stockholm kommer problemen fram i ljuset. Ernst & Young rekommenderar politikerna att bland annat justera ersättningsmodellen. Konsultfirman skriver att åldersrelaterade sjukdomar uppkommer betydligt tidigare i fattiga stadsdelar än i rika. Ersättningssystemet bör anpassas till verkligheten i denna del, konstaterar Ernst & Young. Och så är det förstås. Socialdemokraternas kritiska hållning är långtifrån poänglös. Men jag hoppas att Nylund-Watz och Dag Larsson inte far i väg för långt i sin kritik. Dagens tonläge från s antyder att partiet rentav anser att medborgarnas valmöjligheter och ökad tillgänglighetspress på vårdgivarna är fel av principiella skäl. Och vad är då rätt? Inte vill de väl tillbaks till gårdagens centralstyrning och upphandlingar?

Information till våra läsare

Ledare: En överdriven (s)trid om vårdval