Förvisso finns det flera bilder av dagens centerparti. Trots partiets litenhet är spännvidden mellan olika ledande företrädare mycket stor. Under Almedalsveckan ledde jag en debatt där ungdomsförbundets ordförande Hanna Wagenius deltog. Hon är briljant, snabb och mycket liberal. Om Eskil Erlandsson och Hanna Wagenius framträdde tillsammans så skulle nog få åhörare spontant uppfatta dem som trädda på ett och samma partisnöre.
Under de senaste åren har Wagenius del av Centerpartiet dominerat den offentliga bildsättningen av partiet. Stureplanscenterns mediala exponering, valet av Annie Lööf till partiordförande och den intensiva och rubrikskapande debatten om Centerns radikala idéprogram har förpassat Eskil Erlandsson och hans mer traditionella C-image ut i skuggan.
Nu är det dags att försöka vända på kuttingen.
I ett inlägg på DN Debatt (17 juli) presenterar Eskil Erlandsson ett program för landsbygden. Det mest framskjutna förslaget är ett löfte om att Centern ska driva frågan om att "reformera LOU".
Eskil Erlandsson vill att Lagen om offentlig upphandling ska skrivas om så att upphandlare av livsmedel i landets kommuner och landsting ska kunna ta mer hänsyn till "djurskydd och miljö".
På vanlig svenska betyder det att Erlandsson vill att de offentliga upphandlarna ska köpa mer (och dyrare) mat av svenska bönder. Landsbygdsministerns krav sammanfaller mycket väl med innehållet i de kampanjer som bedrivs av de svenska böndernas branschorganisation LRF. Att organiserade intressen driver på för att få större andelar av den offentliga kakan är inget märkligt.
EU:s medlemsländer fullkomligt kryllar av innovativa försök att rigga offentliga upphandlingar på ett sådant sätt att inhemska och lokala leverantörer ska gynnas på utländska leverantörers bekostnad.
Gynnandet av det egna och lokala går emellertid på tvärs mot andan och avsikten med upphandlingsreglerna på EU:s inre marknad där frihandel och konsument/skattebetalarnytta står i centrum.
Självklart vill svenska bönder leverera råvaror till så många som möjligt av de "tre miljoner offentligt finansierade måltider" som dagligen serveras på kommunala inrättningar av olika slag.
I den andra vågskålen ligger dock den svenska livsmedelsindustrins intresse av export till anda länder. Branschorganisationen Livsmedelsföretagen har satt ett mål om 100 miljarder kronor i exportvärde år 2020. Ska det målet uppnås krävs det större inslag av frihandel i världen. Och i Sverige.
Därmed inte sagt att det på något sätt är fel att vilja uppgradera djurskydd och miljö i reglerna för offentliga livsmedelsupphandlingar. Sådana krav har säkert framtiden för sig.
Erlandssons ogenerade försök att knyta "djurskydd och miljö" till specifikt svenska bönder är däremot inte särskilt fräscht.
Man skulle kunna säga att en lätt dunst av härsket valfläsk sipprar ut från Eskil Erlandssons kontor.