Häromdagen var Gerhard Larsson i Norrköping för att samtala om sin pågående statliga utredning om hur beroendevården ska organiseras i framtiden. Inför en nästan fullsatt fullmäktigesal på Trädgårdsgatan gick han grundligt igenom vårdens brister, förtjänster och eventuella förändringar.
Jag var där.
Ledare
Gerhard Larsson är en klok gammal ämbetsmannaräv. Han har gjort allt. I forntiden var han statssekreterare (C) på Socialdepartementet, i tjugo år var han vd för Samhall, han har varit landshövding, ordförande i statliga Vattenfall AB och en gång i tiden ledde han Sveriges första narkotikakommission.
De som lyssnade på Gerhard Larsson var människor från det sociala fältets golv och ledningsrum. Behandlingsassistenter, socialchefer, socialsekreterare och socialpolitiker från Norrköping, Söderköping och Valdemarsvik hade bänkat sig i de bekväma fåtöljerna. Folket i salen gjorde mig glad.
Det var en ungdomlig, positiv och medveten stämning i rummet. Oavsett vad staten hittar på för något så fick jag en stark känsla av att de här människorna kommer att göra ett bra jobb.
Gerhard Larsson har gjort ett gediget utredningsarbete. Hans bakgrund ger honom pondus i form av kunskaper, insikter och kontakter. De hetaste frågorna i hans utredning handlar om tvångslagen LVM och om den (eviga) striden mellan kommuner och landsting om vem som ska ha huvudansvaret för vården och omsorgen av människor med problematiska drogberoenden.
Larsson presenterade tre alternativa förslag i de båda stridsfrågorna. Min bedömning är att Lagen om vård av missbrukare - LVM - kommer att avvecklas. Tvångslagen tillkom i en tid då sådant som integritet och valfrihet på sin höjd betraktades som överklassnöjen. Tiderna har förändrats. LVM används alltmer sparsamt.
Larssons utredning visar dessutom att en mycket stor del av dem som tas in på LVM-tvång bär med sig problem av det slaget att de lika gärna kunde omhändertas enligt LPT - en lag som ger möjlighet till tvångsvård på psykiatriska diagnoser. Att ha separata tvångslagar för missbruk och psykiatri är därför onödigt. Mitt tips är att LPT blir kvar och utvecklas medan LVM avvecklas.
I den sega striden om huvudmannaskapet tror jag att Larsson väljer ett mittenalternativ. Det mesta talar i och för sig för att landstingen borde ha huvudansvaret. I takt med nya kunskaper och nya mediciner blir sjukvården allt viktigare i sammanhanget.
Gerhard Larssons erfarenhet säger honom dock att politiker i det längsta drar sig för att ge sig in i revirstrider med kommuner och landsting. Därför tror jag att Larsson kommer låta dagens delade ansvar bestå. Han förnyar i stället genom ett förslag om en ny lag som skärper kraven på kvalité, innehåll och bemötande i vården. Vilket i mina ögon är en rimlig och framförallt genomförbar kompromiss.
Människor med grava beroendeproblem är ofta besvärliga och struliga. De är knappast några önskepatienter inom vården. Därför behövs specialistkompetenser för att möta dessa människor som de är; och inte som de borde vara.
I dag får många enskilda individer ta smällarna för att vi inte är så duktiga som vi borde och för att vi inte samarbetar på ett effektivt sätt, sa socialsekreteraren Carina Lejon på mötet i Norrköping. Hon vill se förändringar av arbetsformerna i beroendevården.
Gerhard Larsson lägger sitt slutliga förslag i november i år. Den regering som då styr landet bör ta Larssons utredning på lika stort allvar som deltagarna på Norrköpingsmötet gjorde.