Inom några veckor ska riksdagen fatta beslut om framtiden för de svenska militära trupperna i Afghanistan. Sonderande samtal och diverse utspel ackompanjerar uppmarschen mot beslutstillfället.
Ledare
Inget av riksdagens tre block har majoritet för sina respektive uppfattningar. Förhandlingar måste till för att skapa en bred och stabil uppgörelse. Inget fel i det. Det finns skäl för samtliga inblandade att rucka lite på sina ingångsvärden.
Såväl S som M har egna och likartade orsaker att vilja förhandla fram en bred majoritet. Moderaterna vill som ledande parti i minoritetsregering visa att de kan leda landet. Socialdemokraterna vill som ledande oppositionsparti visa att de påverkar och att de inte offrar ansvarstagandet på blockpolitikens altare.
En möjlig överenskommelse kan mycket väl bygga på att riksdagen fattar beslut om Afghanistanstyrkan för ett år i taget. Beslutet för det kommande året är att vara kvar och att styrkans säkerhetsläge förstärks genom att helikoptrar tillförs missionen.
Nästa höst gör riksdagen en ny och grundlig utvärdering som ligger till grund för det kommande årets aktiviteter. Och så vidare. En bottenplatta i uppgörelsen bör vara Kabulkonferensens uttalande om 2014 som riktpunkt för afghanskt militärt självstyre.
En kompromiss i ungefär den stilen skulle vara hedervärd ur både militära och politiska perspektiv.
n n Ambitionen bör vara att så många partier som möjligt ansluter sig till kompromissen. Världen går inte under om ett eller flera av de mindre partierna väljer att ställa sig utanför uppgörelsen. För den svenska utrikes- och säkerhetspolitikens anseende och styrka är det allra viktigast att S och M är på samma sida i den avgörande voteringen.