Krig är fruktansvärt. Bilderna från Gaza city som väller in på tidningssidor och skärmar ger ångest. Med ojämna mellanrum upprepas katastroferna då mängder av civila människor drivs på flykt, blir hemlösa, skadas och dödas.
Konflikterna i Mellanöstern är minst lika komplicerade och sammansatta som vad de är grymma och blodiga. Vad som är hönan eller ägget i det flertusenåriga eländet är omöjligt att slå fast. I vart fall omöjligt för den som är ute efter något mer än ensidigt bifall från den egna tankesfären.
Genom årens lopp finns det säkert hundratals beslut som man kan tycka borde ha varit annorlunda om besluten fattats med målsättningen att skapa breda förutsättningar för fred och samexistens i regionen. Men det är som det är med den saken. Nu är nu. Och det är i nuet som Israel, Hamas, Syrien, Egypten, USA, Iran och alla andra nyckelaktörer agerar.
I somliga kretsar tycks den allmänna sanningen vara att det är Israel som är den största boven i dramat. På Aftonbladets ledarsida i går utnämndes Israel till en "skurkstat". Israel följer inte "internationell rätt" enligt Aftonbladet. Det har förmodligen tidningen helt rätt i. Problemet är dock något bredare än så. Finns det någon i regionen som tillämpar internationell rätt?
Det internationella samfundet vill helst se en fredlig tvåstatslösning. Ett Israel och ett Palestina sida vid sida. Många israeler och palestinier skulle säkert kunna tänka sig något åt det hållet också. I deras ögon framstår nog det mesta som ett bättre alternativ än vad de bjuds i dag.
Israels regering verkar emellertid föga intresserad av en sådan modell. Antalet växande israeliska bosättningar på Västbanken - som enligt tvåstatslösningen ska bli en del av Palestina - tyder närmast på en mycket djup misstro och ett starkt motstånd mot att få ett Palestina som jämbördiga grannar.
Intresset av att ha ett fritt och självständigt Israel som granne förefaller heller inte vara överväldigande stort inom Hamas eller hos deras uppbackare och finansiärer i bland annat Iran och Syrien. För att nu inte tala om det myller av miliser och halvmilitära kampgrupper som uppbackade och finansierade av gud vet vem, har målet att utplåna staten Israel.
Visst är det rimligt att ha större förväntningar och förhoppningar på Israel. Landet är trots allt den enda demokratiska staten i området. Men även en demokrati har rätten att försvara sig. Ska landets regering sitta med armarna i kors medan Hamas och andra terrorgrupper skjuter raketer och spränger bussar?
Israel beskrivs oftast som ett slags supermakt i jämförelse med fattiga och dåligt organiserade frihetskämpar på den palestinska sidan. Jämförelsen haltar. Visst har Israel ett starkt och välskött militärt försvar. Men det är inga småputtediktaturer som de har att tampas med. Hade inte Israel USA i ryggen, och hade inte USA tummen i ögat på Egypten, så vore nog Israels saga snart all.