I dag 11 september är det nyårsfirande i Etiopien. Då benådas ett antal fångar från sina fängelsestraff. I år blir 1 950 fångar fria i förtid. Två av dem är de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. De dömdes för drygt 14 månader sedan till 11 års fängelse för att illegalt ha tagit sig in i Etiopien och för stöd till en terroristorganisation.
Vad som ligger bakom att svenskarna blir fria redan vid detta nyårsfirande år svårt att veta. Kanske var det meningen redan från början? Regimen klämde i med ett avskräckande straff och hade redan då benådningen i bakhuvudet?
Eller så har svenska UD med Bildt och ambassadören i spetsen skött diplomatin på ett snyggt sätt? Så kan det också ha gått till. Hur som helst. Schibbye och Persson är fria. Det är det viktigaste för dem och deras anhöriga.
11 september är annars ett datum som är mer förknippat med tragiska händelser. Terrorattacken mot USA 09-11 2001 blev en bladvändare i vår globala historiebok. Inget är riktigt sig likt i världen sedan dess. För nio år sedan i dag mördades Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh. Det påverkade kanske inte den stora världen. Men för Sverige och svensk politik i allmänhet och för socialdemokratin i synnerhet var det ett mycket hårt slag.
Det slumpartade och meningslösa sättet hon dog på - överfallen av en psykotisk ung man på NK i Stockholm - får mig att tänka på Mikael Wiehes hyllningssång till den chilenske sångaren Victor Jara. 11 september 1973 störtades Chiles regering i en statskupp. Några dagar senare torterades Victor Jara till döds på den arena som numera bär hans namn. Wiehe sjunger om olika sätt att dö på; för sig själv eller för sitt folk. Så är det kanske.
Anna Lindh borde ha levt länge än.