Äldreomsorg är de kommande decenniernas stora samhällsutmaning. Socialstyrelsens nattliga räd mot ett hundratal boenden för dementa visar på förhållanden som är allt annat än förtroendeingivande.
Oron för att bli gammal och hjälplös är högst befogad. I vart fall för alla som saknar stora egna besparingar och/eller inte kan räkna med att ens barn ska ställa upp till tusen procent.
Äldreomsorgens utmaning är bred och mångfacetterad. Grundläggande är förstås att mer av det allmännas skatteintäkter behöver styras mot äldreomsorgens mest behövande patienter. Andra samhällsområden får inrikta sig på att stå tillbaka för äldreomsorgens behov.
Det är också uppenbart att äldreomsorgens verksamheter behöver styras mot högre produktivitet. En på tok för stor del av de ekonomiska resurserna är i dag låsta i småskaliga och svindyra lokaler. För att hålla kostnaderna nere får medarbetarna stryka på foten.
På många av de demensboenden som Socialstyrelsen inspekterade var t ex nattpersonalen bortrationaliserad.
Flera röster höjs nu för att staten ska detaljstyra äldreomsorgens bemanningsscheman minut för minut. Äldreminister Maria Larsson gör helt rätt som blankt avvisar sådana krav.
En sådan lösning skulle enbart få kostnaderna och ineffektiviteten att skena.
Maria Larsson kan emellertid inte nöja sig med att säga nej. Hon behöver ta krafttag för att driva igenom förändringar.
Ledare
I SVT: s Aktuellt häromkvällen redogjordes för ett grundläggande problem. Ett demensboende för nio patienter skulle behöva sex heltidsanställda medarbetare - varav en på natten - för att hålla en acceptabel standard.
Så är det säkert. Varje verksamhet - hur liten den än är - behöver en grundbemanning av ungefär den storleken.
Problemet är inte medarbetarna. Problemet är småskaligheten. Säg att demensboendet hade 90 istället för nio patienter. En sådan verksamhet skulle inte kräva en analog tiodubbling av personalstyrkan för att vara trygg och värdig.
Anta för diskussionens skull att 40 medarbetare - varav säkerligen en och annan med specialkompetenser - skulle kunna sköta boendet. Jämfört med tio boenden för nio patienter med sex medarbetare på varje boende så skapar större verksamheter betydligt bättre potential för ekonomisk hushållning och förbättrad omsorgskvalité.
Ett tredje problem är anbudsförfarandet inom äldreomsorgen. Med möjligen några få undantag har de privata äldreomsorgsföretagen inte inneburit något kvalitetslyft för äldre och starkt hjälpbehövande människor.
Upphandlingar av äldreomsorg styrs till mycket stor del av priset. Lägst pris vinner. Detta upplägg tvingar in de privata företagen i ett dåligt och statiskt system.
Äldreomsorgen har kört fast. Det är hög tid att dra loss den ur den småskaliga och snåla leran.