Ekot är välförtjänt. Lena Andersson skriver flyhänt och välargumenterat om Socialdemokraternas våndor. I brysk sammanfattning hävdar Andersson att S är rökta om inte partiet lämnar den småborgerliga och alliansnära kurs som lagts ut under Mona Sahlins vakt på partiskutans brygga.
Lena Andersson önskar att S ska opinionsbilda på ett sådant sätt att medborgarna söker sig till värderingar och partier som står för det samhälleligt gemensamma snarare än det privata.
Inget fel på det. Låt mig bara för ett ögonblick vara djävulens advokat.
Under flera decennier var socialdemokratin och S-politik mycket uppskattad av medborgarna. Partiet vävde samman privat standardutveckling med samhällsutvecklingen.
Moderaterna gjorde allt vad de kunde för att protestera mot och kraftfullt distansera sig från S-samhället. Vilket fick till följd att de i den rådande samhällsstämningen blev närmast ovalbara högerspöken för breda väljargrupper.
Ledare
Nu är det annorlunda. De Nya Moderaterna har lagt sig mycket nära S. Moderaterna väver samman privat standardutveckling med samhällsutvecklingen. Sedan några år tillbaka är Moderaterna och M-politik alltmer uppskattade av medborgarna.
En socialdemokrati som protesterar mot och kraftfullt distanserar sig från Alliansen riskerar att förvandlas till ovalbara vänsterspöken för breda väljargrupper. Partier som framförallt uppfattas som bra på att protestera, uppfattas mera sällan som bra på att regera.
Socialdemokraterna är inte ett protestparti. Partiets solida grund är att vilja regera för att försöka göra något åt sådant som många människor protesterar mot. Att uppfostra väljarna i "eviga och sanna" värderingar innan val möjligen kan vinnas igen är ingen lysande idé.
Känner jag min socialdemokrati rätt så bryr den sig mer om 2014 och 2018 än om evigheten.
Därför dessa invändande ord mot förslag och önskningar om S som något helt annorlunda än vad det är och har varit de senaste åttio åren.