Under en hård valkampanj - som den som nu avslutats i USA - kan det ibland låta som om skillnaderna är enorma mellan kandidaterna och partierna. Så är det också ibland. Stora skillnader alltså. Det kan te sig som om de som slåss om väljarnas gunst lever i separata verkligheter. I den ena verklighetsbubblan är landet och ekonomin på rätt väg. I den konkurrerande bubblan är allt på väg mot katastrof.
När den sista vallokalen stängt så spricker emellertid bubblorna. Vinnaren Barack Obama har att hantera den verkliga verkligheten.
Sverige skiljer sig i det avseendet inte från USA.
Så här mitt i den svenska valperioden muttras det en hel del bland aktivister och partigängare till höger och vänster. Till höger är man irriterad över den "sosse-light" utstrålning som omger Fredrik Reinfeldt och de flesta av hans statsråd.
Till vänster är man irriterad över den alliansnära pragmatik som tillämpas av Stefan Löfven och de flesta ledande socialdemokrater. "Vad ska vi med S till?" suckade Jenny Wennberg på Arbetarbladets ledarsida häromveckan: "Ingen kan hata Socialdemokraterna just nu. Men det betyder också per definition att ingen heller kan älska dem passionerat."
När det så småningom blir dags för väljarna att närma sig vallokalerna även här i Sverige så kommer konfliktnivån att höjas betydligt jämfört med nu. De båda troliga naven i regeringsalternativen kommer dock sannolikt att försöka hålla sig någorlunda på mattan. Det som sägs och lovas på valmöten ska i stort också kunna sägas och lovas av den som står där med segerkransen på valnatten.
Konflikter och skillnader är mobiliserande. Så är det. Men häftigt överdrivna konflikter kan också - på samma sätt som alltför ljumma och loja valrörelser - få folk att vända valet ryggen. Igenkänningsfaktorn är viktig. Lagom är som oftast bäst i Sverige.
Det finns intressanta och vägvalsliknande konflikter i det svenska samhället. De mest grundläggande konflikterna handlar om arbete och arbetslöshet. Socialdemokraterna lyfter envetet fram förslag om en mer aktiv arbetsmarknadspolitik. S står för en betydligt mer ingripande och omslutande arbetsmarknad än vad regeringen gör.
Konflikten triggas av svaret på frågan om vad en arbetslös människa är för något?
Socialdemokraternas svar är att den arbetslöse är en del av arbetskraften. Moderaternas svar är snarare att den arbetslöse är en person som försöker undandra sig arbetskraften. Därav de stora och viktiga skillnaderna mellan partiernas politik.
Ett annat laddat område gäller skolan och utbildningen. Här utmanar S på ett konstruktivt sätt. Den kloke PJ Anders Linder på Svenska Dagbladets ledarsida inser faran. Häromdagen - efter Jan Björklunds femtioelfte utspel om mer och tidigare betyg - föreslog Linder på ett verserat sätt att Björklund borde ges andra uppgifter i regeringen där hans frustande energi kunde komma mer till sin rätt.
Jag är inte så mycket för kärlek och hat i politiken. Däremot går jag i gång på verklighetsnära konflikter och reella vägval när det till exempel gäller arbete och utbildning.
Socialdemokraterna håller en bra linje. Att hårt låsa in sig i oppositionsbubblan hämmar valsegerchanserna.