Det känns nästan oanständigt att resonera om storpolitik när bilder på döende och plågade barn i Syrien nyss kablats ut över världen. ”Någon borde göra något och göra det snabbt”, så tolkar jag den allmänna andan i de upphetsade nyhetssändningar om Syrien som fyller media efter den grymma gasattacken mot civila.
Frågan är bara vem denna ”någon” är? Och vad någon i så fall ska göra? Och till vilken nytta?
Det brittiska parlamentet röstade i torsdags natt nej till regeringens förslag om ett militärt ingripande. Tyskland – med sin historia och mitt i en valrörelse – är otänkbar som militär angripare. Kina och Ryssland är uttalade motståndare till en attack mot den syriska diktaturen. Frankrike manar fortsatt starkt på för militär vedergällning mot Syrien. Men få tror att Frankrike ensamt skulle mäkta med att gå till attack.
Som vanligt i sådana här lägen dras de flestas blickar mot USA. Världens enda demokratiska stormakt har en lång tradition av att träda in som världspolis när så krävs. Första och andra världskrigen, Marshallhjälpen till Västtyskland efter krigsslutet, den militära insatsen på Balkan, första och andra Irakkriget, Afghanistan och nu kanske Syrien?
Oaktat att det långsiktiga värdet av någon eller några av de tidigare insatserna kan diskuteras så är en militär aktion mot regimen i Damaskus minst sagt problematisk.
Riskerna är ofantliga. USA har inte glömt kriget i Vietnam. På vietnamesisk mark pågick ett grymt och utdraget krig som egentligen var ett slags ställföreträdande världskrig mellan stormakterna i öst och väst. USA fick till slut krypa ut med svansen mellan benen. Kommunisterna vann.
Det pågående ordkriget mellan USA å ena sidan och Kina/Ryssland å den andra indikerar att Syrien skulle kunna utvecklas till något som i globalpolitiska termer påminner om slagställningen bakom kulisserna i Vietnamkriget.
Skillnaden är att några kommunister knappast riskerar att stå som vinnare när krutröken lagt sig. Bombas Assadregimen bort i Syrien så lär något slags al–Qaida relaterat styre ta över.
USA: s intresse för en sådan utveckling torde vara mindre än minimalt.
Det som talar för att USA trots allt är den "någon" som gör något är president Obamas tidigare uttalande om att kemisk krigföring utgör en överträdelse av en "röd linje" där de ansvariga måste straffas.
USA har till exempel möjlighet att missilbomba strategiska militära och ekonomiska mål inne i Syrien. En begränsad aktion skulle inte störta Assad från makten. Men Obama skulle visa att han menar allvar med sin röda linje.
Kina och Ryssland kan i tysthet tänkas acceptera en sådan insats. Möjligen också Syriens allierade i Iran och Hizbollah. Vilket nog är nödvändigt. Ett av Iran orkestrerat stort raketanfall mot Israel skulle kunna leda till ett regionalt storkrig med helt oöverblickbara konsekvenser och grymheter.
Inbördeskriget i Syrien är oerhört brutalt. Storpolitiken bakom kriget är vansinnigt komplicerad. Det mänskliga lidandet är ofattbart.
Det bästa som lilla Sverige kan göra är att visa en öppen hand för alla människor på flykt från krigets terror.